Förgrund och bakgrund. Skärpa och oskärpa. Ställd inför Lukas Cornix målningar på Galleri Helle Knudsen – som visat honom två gånger tidigare – är det lika adekvat att associera till fotografins terminologi som till måleriets. Det är ju så han arbetar: med ett spontanistiskt abstrakt måleri lagt ovanpå – eller ska vi säga placerat framför – en fotorealism där skärpan liksom smetats ut och blivit suddig.
       Då Cornix använder sig av olika slags färger – olje-, akryl- och sprayfärg – är det ett måleri som är skiktat även ur en materialteknisk synvinkel. Resultatet är anslående dekorativt, såväl på håll som vid ett närstudium. Bilderna är, lite överraskande, utförda på papper vilket ger en läckert blank och slät yta. Att det även funkar reproducerat kan vara värt att notera, det är som att fotograferandet av målningarna adderar ytterligare ett lager.
      Trots att målningarna i sig strävar i olika riktningar håller de ihop. Kompositionerna är balanserade och de olika teknikerna är harmoniskt kombinerade. Ibland är det som att de "svartvita fotografierna" – som alla är nedtonat vardagliga – angripits av en grällt färgad bakteriehärd, ibland som att konstnären strukit av kvarvarande färg i penslarna.

Embracing past, 59 x 42 cm © Lukas Cornix	Brace, 59 x 42 cm © Lukas Cornix

Det säkra handlaget innebär att det kan bli lite för snyggt och snitsigt. Icke så i utställningens kanske bästa målning, Hold the line. Här har Cornix på ett befriande kladdigt sätt – jag tänker osökt på Jarl Ingvarsson – strukit ut färg ovanpå ett anonymt motiv där man kan ana en del av en kvinna sedd bakifrån.
      Fastnar också för den mer stringenta Intermission. I övre halvan en passerande suddig figur i ett landskap, i den undre ett slags abstrakt barriär i bleksmutsigt olivgrönt och citrongult.
      Målningen bredvid, Nailbiter, är utställningens både mest konkreta och figurativa: en ung nagelbitande man i störigt mönstrad hoodie. Den blir till ett litet men välgörande utropstecken.

Sedan går det förstås inte att undvika nämnandet av en uppenbar inspiratör: Gerhard Richter. Cornix är förvisso inte ensam om att använda sig av stilgrepp som ligger nära den kameleontiska tyska giganten, även om det var vanligare förr. Med detta sagt kan man också se att det finns ett personligt uttryck vid sidan av det richterska. Ett uttryck som har förutsättningar att renodlas i en förstärkt egen riktning.

Stockholm 2023-11-17 © Dan Backman