Färgen fullkomligt väller över en i utställningen om Göteborgskolorismen. Rummen fylls av ett myller av målningar, ofta placerade så att en utveckling kan följas, stegring och sänkning i ton och intensitet. Gruppens centralgestalter i form av Åke Göransson, Ivan Ivarson, Nils Nilsson, Ragnar Sandberg och Inge Schiöler har alltjämt sin klara plats. Men museet har velat vidga perspektivet och riktar även blicken mot gruppens mer marginaliserade personer, som systrarna Märta Taube-Ivarson och Karin Parrow. Även influenser från grannländerna visas och gruppens avtryck hos senare generationer presenteras genom utställningens många rum.

Utställningen är omfattande och visuellt något överstimulerande då även rummets väggar är målade i bjärta kulörer, ofta i relation till och som en förlängning av verken. Ibland samtalar de väl med varandra och målningarna lyfter som i Ragnvald Magnussons Furuskog, men i andra fall dämpas dess verkan och väggfärgen lägger sig som ett filter över bilden. Några av Inge Schiölers landskapsmålningar sjunker på detta sätt in i sin gula vägg. Det är ingen enkel sak att ta sig an färgernas växelverkan och på det här sättet lägga till ännu ett lager.

Utställningsvy med verk av Inge Schiöler

Något händer dock när man accepterar villkoren och låter sig falla ner i detta färgbad, en kontrastverkan uppenbarar sig. Tränger man in bakom ytan och bortom färgen döljer sig nämligen en annan berättelse, en komplexitet som går utöver det direkta synintrycket. På en bänk i ett av rummen ligger hörlurar där mellankrigstidens populärmusik ljuder i bitvis glättiga toner. Rummets och målningarnas färger fungerar på samma sätt, det är medvetet uppskruvat, som ett påklistrat leende döljer det ett obehag, som en satir över en samtid kantad av krig och elände.

Särskilt tydligt blir detta i Nils Nilssons verk där motiven påtagligt genomsyras av skuggsidor. Allvaret väntar ständigt i bakgrunden och mötet med utställningsrummets knallgula värme blir brutalt på ett högst relevant sätt, särskilt i verket Flyktingar där ansiktena är förvrängda av panik och skräck. Det skapas en dramaturgi genom rummen och intensiteten fortsätter och glöder febrigt i Ivan Ivarsons Pojken på trappan. Bredvid Ivarson visas Karin Parrows målningar mot en mjukt lila bakgrund. En stillhet infinner sig ett ögonblick och motiven lyser starkt mot sin omgivning, de lyfter i rummet med sin enkelhet som låter blicken vila för att sedan ryckas till liv igen av de röda detaljerna i hennes Kyligt väder - Islandsbergs Huvud.

Blå buss © Ragnar Sandberg

Ragnar Sandbergs Blå buss är pråligt inramad i guld vilket är både poetiskt och distraherande. Det hade varit befriande att någon gång få se dessa verk helt avklädda sina pråliga kostymer och i stället få hänga i sin direkta enkelhet, att få andas fritt. Kanske skulle dialogen med samtiden på så vis bli rakare och frågor kring kolorismens betydelse bli enklare att formulera.
      I Sandbergs Man med fåglar får bilden med sin enkla träram ta mer plats. Mannen sitter på en stol omgiven av flaxande fåglar, färgen ligger tunn men tydlig över duken. Ljuset kastas över de vita duvorna och mannens händer som sträcker sig uppåt. Målningen går i blått och lila som kylig luft och mörkret närmar sig. Men i mannens kläder och på hans kind kastas varma fläckar av brandgult ljus.

Kolorismen är alltjämt relevant och den genomgående upprepningen av kulörer i rummet tjänar sitt estetiska syfte genom att dra in och hålla en kvar. Men det är något som punkteras, som en ängslan att målningarna inte skulle nå fram på egen hand. På det sättet blir man som besökare lite omyndigförklarad, men helt klart uppiggad. 

Göteborg 2023-05-11 © Karin Holmer