Titeln på utställningen Kniven mot strupen får mig att undra vad konstnärerna vill berätta. Talesättet beskriver upplevelsen av att vara i en mycket pressad situation, något alla sannolikt har upplevt men gör allt för att undvika.
       De övre delarna av galleriet intar Camilla Engman med varmt pastelliga målningar. Helena Roos och Pia König samsas i det stora källarrummet med ett flertal skulpturala installationer. Det är tre väldigt olika konstnärskap och temperament men med beröringspunkter och något gemensamt som det är svårt att sätta fingret på. Kanske är det så enkelt som att de alla tillhör det som kallas generation X. En generation som utvecklade en stark individualitet men också en bitande ironi och skepsis mot auktoriteter. Det rebelliska i uttrycket finns hos alla tre men mest uttalat hos Helena Roos.

Installationsvy © Camilla Engman

Helena Roos gör uppror mot en behagfull och välstädad kvinnobild i sina svartvita, serieliknande, tredimensionellt figurer. Hon gestaltar kaotiska scener med hundar och barn, situationer tagna ur hennes egen vardag. Hennes feministiska förhållningssätt är uppkäftigt men inte utan humor och självdistans.

Camilla Engmans bildvärld är lugnare men rymmer ett underliggande mörker trots den till stor del gulrosa färgskalan. I hennes berättande målningar dyker det upp figurer som likt spöken bär masker eller döljs bakom skynken. I några finns betraktelser av en kropp eller ansikte som ska justeras och händer som är ivrigt sysselsatta med att dra och korrigera. Att anpassas och stängsla in finns som tema. Återkommande är också snöret som till och med ger sig ut på egen hand i utställningsrummet. Det uppträder ena stunden som en fin rosett för att i nästa stund bli hotfullt ringlande.

Pia König har delvis hemmet som utgångspunkt, en kvinnlig domän och begreppsvärld. Traditionellt utformade kökshyllor fungerar som podier åt några av hennes skulpturer och på en egendesignad matta finns skulpturer utplacerade. König presenterar på utställningen flera varianter av händer och torsos som i sitt återhållna formspråk för tankarna till egyptisk och arkaisk skulptur men också till kristna ikoner där händernas gester skapar en egen symbolvärld.

Varför de tre konstnärerna kallat utställningen ”Kniven mot strupen” blir inte tydligt för mig men i dagens kärva ekonomiska läge blir konsten utsatt och kanske vill konstnärerna i rebellisk anda säga oss att de lever i en mycket pressad situation.

Göteborg 2023-05-11 © Kajsa Frostensson