Hur handskas man med en vindtirig krokodil. Ormen i gapet har inte riktigt greppet om den situationen. Målaren Andi Fischer från Berlin har en direktanknytning till smilbanden med sina uppstudsiga streck och det riktade samtalet med treåringen i oss alla. Här konverterar koltrasten till en kokaburra-tiger och hunden skäller som en grönskande jätteödla. Fantasin har möblerat om och låter äventyren återuppstå momentant och i ständig förändring. Det är svårt att inte tycka om.
       Och det är även tekniskt sett intressant hur Andi Fischer uppgraderar tecknandet till måleri med hjälp av feta oljestift som tuktas med tjock grafitkrita eller dito blyerts. Färgattackerna skapar överflödigt släpp av kritans mustiga färg som slits ned under det hastiga mötet med den grängade duken. Den får finna sig i att spela rollen som riktigt ritpapper.

© Andi Fischer

En invändning kan vara att upplägget blir en smula för drivet. Berättartekniken är hänförande men ligger på gränsen till att bli ett repeterbart koncept. Men för att överleva konstnärligt med en internationell karriär i behåll är det antagligen omöjligt att inte falla tillbaka på rutin för att hålla produktionen i gång. Det blir uppenbart i mötet med dem som emellanåt visas lite avsides i Stockholm. All respekt, men när nyfikenheten och mödan inte fullkomligt syns uppstår ett glapp som inte alltid blir fullt engagerande.
       Samtidigt visar Andi Fischer en fascinerade direkthet och distinkt känsla för såväl innehåll som form. De truliga objekten i trä lockar fram känslan av handsvett, vilket kan ses som ett kvalitetstecken. Det är den känsliga gränsen att hålla sig innanför om man som konstnär vill ägna sig åt konst före ett habilt hantverk eller illustration av sina invanda idéer. Det finns dock ett drag av anspråkslöshet och lyckligt självförtroende hos Andi Fischer som önskar oss alla att Obacht, Se upp.     

Stockholm 2023-09-29 © Susanna Slöör