Den som följt Arne Frifarare (f. 1956) minns kanske hur hans bildberättande tagit form över tid. Hur hans scenerier med ödsliga palats i drömska omgivningar gradvis befolkats av medeltida figurer som musicerar, poserar, rider tornerspel eller gör andra saker man gjorde på den tiden. I den nu aktuella utställningen, där nära ett femtiotal verk ingår, fortsätter berättandet men med nästan uteslutande bildfokus på kvinnan – en förmodad fortsättning på Frifarares senaste utställning i Lund i våras.

Det är alltså kvinnoporträtten som dominerar, flera med konsthistoriska stilreferenser men också många med en mera samtida inramning. I de senare speglas gestaltningarna ofta genom ett feministiskt raster, ibland möjligen lite övertydligt, men ändå. Det är en hållning som känns sann och som anslår ton och riktning: Kvinnor tar bredbent och självklart plats på stolen. Kvinnor drar till fjälls med förstärkare och elgitarrer. Kvinnor leker med identiteter och klär ut sig (eller snarare av sig) till näcken med fiol i en fors. Och i den kanske mest politiska bilden: Kvinnor spelar vilt och fritt i en uttalad religiös omgivning. Kvinnor protesterar. Kvinnor är inte rädda. Kvinnor tar plats.

Lantlig damorkester © Arne Frifarare

Parallellt med vad som syns vara unga kvinnors aktiva livsprocesser, sökande och motstånd, innehåller andra porträtt mera av Arne Frifarares poetiska prosa där spelet mellan valörer skapar pregnans som får porträtten att lysa. Här figurerar till exempel den klassiska madonnan med barnet i en nära Lena Cronqvist-parafras, fast med humoristisk twist. Madonnakvinnan eller modern, svävar fritt mot en gråskimrande skugga – en luftig tron eller en efterbild av Frifarares tidigare, mera renässansinspirerade inramningar.

I leken med psykoanalytiskt laddade relationer låter Arne Frifarare också den mytologiska korpen ta plats. Korpen återkommer, flaxande kring en flickas huvud eller sittande i hennes knä. Kanske fågeln med sin tillskrivna komplexitet kan representera det mångbottnade, gåtfulla och ogripbara i den mänskliga tillvaron. Eller bara fungera som ett naturligt inslag om man som Arne Frifarare råkar bo på en plats med namnet Odensvi.

Linköping 2023-10-04 © Lotta Ekfeldt