Frågan är om inte Bonniers Konsthall äntligen lyckats skapa ett varmt och välkomnade tilltal med sina aktuella utställningar med Peter Geschwind och den kollektiva insamlingen av verk till Stuff It. Jag kommer någon dag efter anstormningen av deltagare som först köat för att lämna in varsitt konstverk och sedan väntat timtals att få komma in genom portarna under vernissagen. Jag gissar att stämningen ändå var hög. Känslan av varmt välkomnande som på gamla Moderna Museets tid ligger fortfarande kvar i luften under mitt besök.

I caféet är det fyllt med barnvagnar och föräldrar med barn. Många av besökarna är sannolikt kopplade till de hundratals konstnärer som fått sätta upp varsitt verk som visitkort på väggen i korridor och utställningsrum som bildar en kakofoni av tilltal. Vid mitt besök saknades verkslistor, men många av de ingående delarna i detta befriande sammelsurium nickar man igenkännande åt. Någon har skrivit ”Peter” och ringat in med ett hjärta som en liten hyllningsgest till konsthallens huvudnummer kolossalinstallationen After Image av Peter Geschwind.

Installationsvy Stuff It

Konstnären Peter Geschwind gick tragiskt bort under förberedelserna till utställningen 2021. Men med hjälp av vänner och kolleger är den nu på plats. I en intervju ur den kommande biografin om och med Peter Geschwind samt Gunilla Klingberg och Fia Backström går man igenom och kommenterar de bärande delarna i utställningen.
     Peter Geschwind inleder med att hänvisa till konstvetaren och kritikern Jonathan Crarys Techniques of the Observer: On Vision and Modernity in the 19th Century (1990). I den går Crary igenom med tonvikt på analoga, tekniska landvinningar för att förhöja och manipulera det mänskliga seendet. Den tillhörde det tidiga 2000-talets stapelvaror för forskare inom fältet visuell kultur. Och visst är Peter Geschwinds ”verklighetsanimationer” kärleksfulla tillbakablickar till spektakel för att utmana och roa det mänskliga seendet. Med ljus och ljud samverkande skapas de enklaste teknologier, likt barndomens trick med burkar och snören för att kommunicera. Vardagskulturens lågstatusprylar och modernitetens mediekulturella allmängods är fullt tillräcklig rekvisita.

Följaktligen är det biomörkrets läskmuggar med sugrör som lyser upp i franska allkonstverk-konstnären Phillipe Parrenos anda (se, http://omkonst.se/13-parreno-philippe.shtml). De snitslar den bana som är utlagd för besökaren att följa på väg in i det bländande mörkrets irrgångar.
      Att recensera den här utställningen genom att beskriva de ingående delarna vore synd. Överraskningsmomentet är viktigt. Jag kan nöja mig med att säga att det finns ledsagare att tillgå om man räds gå in skuggorna. Och alla besökare tvingas ta paus inför att nästa föreställning av hjärtat i utställningen öppnas. Det tar inte lång tid, sekvensen är endast en handfull minuter lång.
     För alla älskare av lustiga hus i kombination med skrämsel och spöktunnlar är Peter Geschwinds utställning ett stort nöje. Hela promenaden är kantad av filmreferenser och med poltergeist-fenomen. Om man är ljuskänslig och bör undvika stroboskopliknande effekter varnas man dock för att delta.

I ärlighetens namn är jag inte svag för konstverk, strax på gränsen till trakasserande, som med tvingande instruktioner utsätter besökaren för ett eller annat. Men Peter Geschwinds tilltal bjuder ändå in och är lättare att förlåta med sin absurt verkande humor. Det är svårt att bli irriterad på en imaginär sopkvast av lysrör, en klaffstol från Ikea eller ett paket kopieringspapper.   

Stockholm 2023-02-23 © Susanna Slöör