Så är det åter dags för en biennal som genom queera metoder vill ifrågasätta världsordningen och utmana dominerande synsätt. Den kritiske kan fråga sig vilket dominerande synsätt som ifrågasätts, för inte är det konstens dominerande synsätt? Samtidigt är det en bättre och mer fokuserad biennal än den senaste som genom sin kaosartade utställningsarkitektur tog grepp om Göteborgs koloniala historia. Den har också, naturligtvis, beröringspunkter med Venedigbiennalens genomlysning av förbisedda och minoriteter.

© Joana da Conceiçãos	© Prem Sahib

Röda Sten Konsthall förvandlas så till en queer nattklubb där vi samlas under Kems neonskylt, en symbol för den queera kampen och en markör för ett safe space för det gränsöverskridande, tillsammans med Rasmus Myrups figurer i installationen Outside the Salon des Refusés. Kropparna är uppbyggda av olika naturmaterial och inspirerade av folksagor och fornnordisk mytologi och drar mina tankar till såväl Olof Marsja som Sandra Mujingas gestalter. Mujinga finns också representerad här med en video liknande den som visades på Göteborgs Konstmuseum 2021 (då också recenserad av undertecknad) och fanns också representerad i huvudutställningen på Venedigbiennalen. 

I videoverket Dedicated to the Youth of the World II av Yarema Malaschuk och Roman Khimei ser vi festen och den efterföljande dagen då ungdomarna konfronteras med verklighetens tristess. Det queera har alltid haft sin speciella plats i klubblivet, i en eskapism och hedonism. En plats att likt Joana da Conceiçãos installation Cosmic Solipsism helt försvinna in i – en audivisuell meditativ plats att ligga och betrakta målningar som vibrerar i pulserande ljus och ljud. Därute väntar dock verkligheten. Prem Sahib fyller Röda Stens trappa med ett ljudverk baserat på hat mot homosexuella på nätet, men rösterna är förvridna till ohörbara ord. Det här ska vara en safe space där alla välkomnas på lika villkor, men hatet sipprar ibland ändå in. 
        Sahib finns också på Hammarkullen Konsthall där han fyller vitrinerna och reklamskyltarna med gult ljus i verket Liquid Gold. På Stadsbiblioteket presenteras Adam Christensens textila verk i byggnadens atrium och ett videoverk om vänskap av Agnė Jokšė. Dessa satelliter känns i sammanhanget något sekundära till de två större utställningsplatserna. 

© Yarema Malaschuk och Roman Khimei

I Göteborgs Konsthall domineras den stora salen av Outi Pieskis Guržot ja guovssat / Spell on you! som med sitt sköra och poetiska uttryck använder sig av den samiska duodjin som en akt av kamp. Det är oerhört vackert, samtidigt som verket innehåller ett symboliskt värde rotat i samiska värderingar och andlighet. Det är ett mindre konfrontativt och explicit konstnärskap än exempelvis Anders Sunna, och har i så fall mer gemensamt med Britta Marakatt-Labbas animism – båda representerande på förra årets Venedigbiennal, där för övrigt även Pieski intog Finska paviljongen 2019. I rummet finns inte mycket mer än Guadalupe Maravillas Disease Thrower #7 som likväl är grundat i en animistisk övertygelse, samt en video som inte direkt fångar mig. Det är oerhört effektfullt att låta verken ta sådan plats.
       Nästa rum badar i gult ljus som genom en spegel reflekteras i rummet. Det är scenografi åt videoverket On Venus av P. Staff. Dokumentärt material från slakt och pälsindustri visar på människans våldsamma handlingar i framställandet av produkter. Kan vi föreställa oss ett annat liv där vi inte behöver bruka våld på naturen?
      I Tarik Kiswansons Passing vävs sportkläder och folkdräkter från såväl Sverige som Mellanöstern ihop med varandra i en sammanflätning av mänsklighetens mångfald. Verket här har inte samma kraft som många av de verk som under våren visades på Bonniers Konsthall men är ändock intressant i relation till identiteten som andra generationens invandrare.

Enligt curator João Laia handlar årets biennal om att ersätta dominerande synsätt med ett brett nytänkande och omskapande av kropp, tid och rum samt att överbrygga glappet mellan "dem" och "oss". Det är en i grund och botten tidsenlig biennal rotad i ideologi och queeraktivism. Jag vet inte längre vad det skulle krävas för att omskaka mig men det som visas här känns varken nyskapande eller radikalt, utan följer snarare i breda upptrampade spår. Med det sagt finns här ändå intressanta verk, men jag söker mig hellre till det poetiska och animistiska.

Göteborg 2023-09-22 © Marcus Appelberg

Läs mer:
https://omkonst.se/21-mujinga-sandra.shtml 
https://omkonst.se/21-gibca.shtml