Redan vid ingången till utställningen finner man den första nyckeln. På en av tiden patinerad plywoodskiva framträder de upphöjda idolerna: Christus och X:et – två fixstjärnor som kommit att leda Jarl Ingvarsson genom en drygt fyrtioårig målargärning. Han är också tillbaka till den plats där han, på Kungl. Konsthögskolan, mötte sina två mentorer: Åke Pallarp och Hans Viksten. Det är den andra nyckeln.
      Långa vepor, i vissa fall tio meter långa, av hårt attackerad och ibland nästan söndermålad duk, återkommer i Konstakademiens tre rymliga salar. Veporna är en direkt hyllning till Sven X:et Erixsons "festremsor" som Ingvarsson sett i en gammal svartvit utställningskatalog. Här återbrukar han begreppet som utställningens titel. Det är den tredje nyckeln.

Stockholm – Motala © Jarl Ingvarsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det handlar alltså inte om någon retrospektiv utställning i vanlig mening, den återstår fortfarande för Jarl Ingvarsson att göra. Snarare presenterar han här en mellansats, ett intermezzo, där urvalet hämtats från skilda faser i konstnärskapet. Någon målning är så tidig som från 1977, andra är relativt nytillkomna. Ändå är den tekniska och metodiska likheten slående i alla här visade verk. Det som sammanför och förenar är det konstnärliga förhållningssättet.
      Jarl Ingvarsson var redan tidigt "färdig" i sitt uttryck. En viss gradvis scenförändring går naturligtvis att finna, exempelvis att han rört sig bort ifrån de mer sammansatta färgackorden mot ett stramt och Vikstenliknande linjespel. Men Ingvarssons konstnärskap är egentligen dröjande och tidlöst, det drivs inte av det man i vanliga fall kallar för linjär utveckling.

Mattpiskare © Jarl Ingvarsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

I festremsorna är det ofta just linjespelet som lyfter och samlar. I Mattpiskare, exempelvis, återkommer den rytmiska och stramt exakta teckningen från Willhems pall från 2003 (se länk nedan). Och i flera av de andra veporna är det just teckningen som får hela och förena. Färgen tillåts leva ett fritt, komplicerat och ofta ganska obstinat liv; konstnären är trygg i vetskapen om att teckningen är så ikonografiskt sammanhållande. Och tänker man tillbaka på de hundratals, kanske tusentals, målningar man sett av Jarl Ingvarsson genom åren är det ofta just handens säkra linjeföring som återkommer i minne och tanke.
      Ingvarssons målningar har också oftast upplevts som fräcka och förvånansvärt samtida under stora delar av konstnärskapet, trots alla föränderliga trender, modenycker och politiska pålagor som den samtida konsten tyngts av. Han tycks i någon mån ha lyckats förhålla sig oberörd inför allt detta och förmått verka i ett parallellt scenrum.

Stockholm 2023-01-25 © Leif Mattsson