Den strålande utställningen med Ernst Josephsons (1851–1906) verk är en lyckans promenad i minnenas tecken. Hängde inte porträttet av Jeanette Rubenson på samma plats även för drygt 20 år sedan? Upplevelsen att vara såväl i sitt nu som att se med ögon från en förfluten tidpunkt är märkligt stark. Eller är det en déjà vu? Ernst Josephsons konstnärskap är magnifikt och omtumlande inte minst genom hur i samklang med tiden han var och fortfarande är.

Utställningslayouten präglas av rummens karaktär då som nu. Praktmålningarna finns i större salen, porträtten främst i korridoren in mot de mörklagda inre rummen. De i sin tur hyser de känsliga akvarellerna och teckningarna från Ernst Josephsons senare period. Men här finns även det sena oljemåleriet och sviten av förberedande Näcken-målningar. Jag skriver senare och sena med flit för att understryka betydelsen av det tumultartade utvecklingssprång Ernst Josephson tar efter sin psykos i slutet av 1880-talet. Att kalla fortsättningen för sjukdomskonst är missvisande. Med bibehållen skärpa blir han katalysatorn för den moderna konstens intåg bland svenska konstnärer.

Syndafallet, odaterad © Ernst Josephson (klicka på bilden för hög upplösning)	© Ernst Josephson (klicka på bilden för hög upplösning)

Det som var genomgående i Ernst Josephsons verk är intensiteten i såväl tidiga som sena verk och den obrutna viljan att undersöka och utvecklas. Måleriet blir aldrig manierat tack vare den respekt han visar föregångare som Rembrandt, Titian och Raphael som han minutiöst studerar och kopierar.
      Den sistnämnda är en slitstark nämnare för linjens betydelse före färgen och får under Josephsons sena period full uppmärksamhet. Styrkan i linjeföringen och kompositionen är fantastisk, påverkad av jugend, men så pass förebådande att även en Matisse skulle ha kunnat imponerats. Under den här perioden är han i sin provinsiella frånvaro helt samtida. Inspirationen måste ha grundlagts tidigare under vistelserna i Frankrike. I stort sett sammanfattar Josephsons känsla för linjen och ytornas utbredning hela utvecklingsskedet från 1880 till 1920 minst.
      Ta en akvarell som Gustaf III och Bellman där Josephson månat så om att all figuration skall rymmas inom ytan. Därmed skapade Josephson en rörelse i bilden där man kan följa kungens blick under promenaden, hur han närmar sig Bellman och passerar. Likväl bryts betraktarens utanförstående blickpunkt och man dras in i bilden som om Bellmans fötter vore ens egna steg på stigen.

Synkronicitet är i sin tur begreppet för samtidiga händelser utan en till synes uppenbar rumslig, ömsesidig påverkan. Ernst Josephsons mästerverk Gåslisa går att placera i ett sådant mönster. Den målades 1889 och är den mest genomarbetade målningen från perioden. Jag brukar ställa den mot Paul Gauguins Självporträtt med gul Kristus. Porträttet kan vara från 1890–1891 och målningen med Kristus från 1889. Dessa målningar av Gauguin och Josephson, målades ovetandes av varandras strävanden. Josephson var ju redan tillbaka i Sverige. Men energin och tankefrukten är så påtagligt hämtade ur sin tids eruptioner av konstnärlig kreativitet och födslovåndor till froma för en ny konst. Den svävande faunen hos Josephsons i sitt gulstickande himmelsljus bildar en pendang till Gauguins tvetydiga upphöjelse av sig själv som kristus.

Svea fana, 1859 © Ernst Josephson(klicka på bilden för hög upplösning)

Det magnifika trotset och självförtroendet får sägas vara typiskt för en tid, där arv och pengar, inte längre hindrade individen att skapa sig en framskjuten position. Konstnärerna gick i bräschen, även om många likt Josephson betalade sitt pris. Det går även att dra en djärv parallell mellan Duchamps tittskåp och förarbeten till Étant donnés (given) och jämföra med exempelvis Josephsons målning Svea Fana, där kvinnokroppen fläks ut som en öppen handflata på ytan. Kvinnokroppen exponeras liknande både till form och gest i Duchamps verk som presenterades publikt först efter hans död sent 1960-tal.

Ernst Josephsons språng blev som sagt katalysatorn för generationer av svenska konstnärer och dynamiken i hans sena produktion borde kunna inspirera till nya. Solrosen i Josephsons teckning ”Blommans själ”, kan lika gärna symbolisera förgängelsen i dagens och nattens förlopp, som konsten för konstens skull och förknippades dåförtiden med geniet och dandyn Oscar Wilde. Att frigöra kropparna och låta dem ta en känslomässigt färgad gestalt var resultatet av träget arbete inför äldre mästare och yttre motiv. Att konst görs av konst var knappast ett märkvärdigt påstående för konstnärer verksamma mellan 1870 och 1970. Ernst Josephsons såväl tidiga som sena verk är en påminnelse om att det är en levande sanning.

Stockholm 2023-09-16 © Susanna Slöör