Jenny Källman (f. 1973) är en sökande fotograf som mer tycks värdera experimenterandet än att bygga en för henne helt igenkännbar stil. Inställningen till fotografiet som ett mångfacetterat och outtömligt medium är sympatisk då vi har så många konstnärer som hamnar i repetitiva manér direkt efter den initiala uppmärksamheten slagit till.
      Den bredd Jenny Källman visar på Björkholmen Gallery och i Konstakademiens Galleri Väst är i sig anslående. På galleriet i gatuplanet presenteras några riktningar som både divergerar och löper samman. De bortvända eller anonymiserade personerna ansluter till ett bildspråk av symbolladdad karaktär. Man kan associera till de surrealistiska tongångar som var i omlopp bland fotografer och konstnärer under 1920-talet.
      Jenny Källmans gestalter är ofta relativt unga och bilderna kopplar delvis an till dagens Instragamanpassade selfiegeneration. Det är bara det att Jenny Källmans bilder är så mycket mer mångbottnade. Och till det kommer den oefterhärmliga och mjukt upplösta karaktären i analoga fotografier.

(we have our own song) © Jenny Källman (Klicka på bilden för hög upplösning)

Även en visuellt något annorlunda linje presenteras på Björkholmen Gallery. Den är av en mer abstrakt karaktär med ljusspel över tunna trådar och på pärlande vattendroppar. Den sköna estetik som Jenny Källman här anknyter till skulle lätt kunna tippa över till produktbilder, men hon lyckas ändå behålla mystiken i ljusdunklet utan att fotografierna trivialiseras. Det är en intrikat balansgång mellan det naturligt sköna i glansdagrars spel och det mer utstuderat estetiska i dramatiken. Associationer går även här till tidigt 1900-tal och kanske främst till László Moholy-Nagys fotografiska experiment.

I Konstakademiens Galleri Väst finns en anknytande installation till dessa ljusdunkelbilder. I taket har ett större antal cirkulära speglar monterats hängande i tunna trådar. På den ena sidan syns fotografier av ögon och ansikten, på den andra sidan reflekteras rummet, övriga speglar samt besökarna. Konceptet är relativt enkelt i sin tillämpning men den sammantagna effekten är anslående och poetiskt vilsam – särskilt om man ser installationen som en förlängning av galleriutställningen i gatuplanet. Jenny Källmans tidigare nämnda bredd, men också hennes antydda ovilja till att anpassa konstnärskapet till entydig stilmässighet, gör båda delarna av hennes presentation till mer oförutsägbar och visuellt intressant i mina ögon.

Stockholm 2023-02-01 © Leif Mattsson