© Jenna Gillinger (Inredningsarkitektur & Möbeldesign)

Väl inne i årets kandidatutställning lyser fliten, det snickras och bankas, men respekten för att utställningen bör vara färdig till pressvisningen är ovanligt låg i år. Efter drygt två timmars vandring har några hunnit komma en bit längre på väg. Känslan infinner sig att det är meningslöst att samla sig till att förmedla ett mer övergripande intryck. Årets curatorinsats består så långt av att åter blanda alla studenter från de olika facken utifrån olika teman, som presenteras från noll till fem. Tematiken framgår säkert klarare när alla verken väl är på plats.
        Börjar man rundvandringen i källaren som är utmärkt som nummer ett, samlas här studenterna som drar nytta av mer mörkläggning, som exempelvis video och ljusprojektioner. Längst in mot ena kortväggen låter Jenna Gillinger från inredningsarkitektur och möbeldesign under lampans röda sken påminna om att hemmet är kvinnans farligaste plats att vistas i. Jag tar del även av repetitionen av vidhängande performance. Det är klart att godiset som inredarna tillreder borde lämpa sig särskilt väl för att skapa miljöer att framföra budskap och föreställningar i. Frågan är om studenterna i konst får ta del av den kunskapen?

© Rokko Bengts (Textil)

Det är här som den återkommande skepsisen väcks med vetskap om hur vattentäta skott det egentligen är mellan de olika facken. Man skulle önska att en förlösande Pippi Långstrump dök upp på Konstfack och bröt upp dessa barriärer. Tänk vilka möjligheter som skulle öppna sig inte minst för konststudenterna, som jag upplever får den minsta påsen godis på skolan.
       Av årets fjorton konststudenter är åtminstone fem intresserade av måleri. Och tydligen finns det en engagerad fokusgrupp för målarna även över årskursgränserna. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att undervisningen för dem är väl snålt tilltagen, med endast en lektor på mastersprogrammet som stöd och en annan i verkstäderna, samt obefintlig målerihistoria och teori.
       Studenterna kan möjligen trösta sig med att det inte är värre än på Valand. Den skolan har bidragit med rövarhistorier de senaste åren, där hälften av eleverna på hela skolan tillhört en informell målargrupp samtidigt som stafflierna står inlåsta i källaren, för att nämna någon. Konstfacks målarstudenter finns i år ändå samlade i verkstadsgången med dess smårum märkt som nummer fem.

© Vera Lasthein (Keramik & Glas)

Studenterna vid facket för keramik och glas kommer nog inte göra publiken besvikna i år heller. Här får studenterna utrymme att fördjupa sig i sitt hantverk utan att ge avkall på konstnärliga ambitioner. Det är strålande. Och utan namns nämnande i den här texten, av rättviseskäl, men väl bland bildtexterna så finns många goda berättare som vågar tala såväl högljutt som befriande lågmält.
        Och om jag ändå skulle försöka mig på att fånga ett smittande tema, så får det nog tillskrivas att den överväldigande majoriteten av studenterna är kvinnor. Kvinnoblivande och kvinnovarande samt moderskapet i livet och låtsasvärlden ligger som en samlande bottenton. Här finns ett problem med breddad rekrytering och jämställdhet att ta på allvar. Låt killarna få lägga fötterna på huvudkudden och komma igen.

Stockholm 2023-05-09 © Susanna Slöör