De individuella presentationerna anses vara avklarade redan under respektive students separatutställning på Galleri Mejan på Skeppsholmen under sista året av utbildningen. Jag hade turen att se Ebba Svenssons veckolånga utställning i oktober (se länk nedan) och nu har hon tagit ett rejält kliv vidare med sina monumentala torrpastellmålningar. Frågan är om hon inte är årets odiskutabla stjärnskott visuellt. Hon lyfter även sina kamrater i alla tre salarna och skapar ett stabilt centrum för övriga att breda ut sig kring.
      Utställningsformatet innebär således att man finner verk av studenterna på lite olika ställen i lokalerna. Det är värt mödan att promenera runt och foga samman en bild av dem var och en. Redan i entrén på Jakobsgatan finner man en kraschlandad gås som ingår i Frida Petersons installation av sitt altare för fåglar i sal öst. Om man nu älskar sothöns och andra vingklädda med simfötter är det svårt att inte roas. 

I sal öst får man också en första inblick i Ossian Söderqvists skulpturer och objekt i trä som påminner om en minimalism men här är det mötet och samspelet mellan hand, material och människa som är i fokus. Om Lars Englund fogade samman sina prefabricerade industriellt bearbetade detaljer, så är det såväl handens kalkylerade missgrepp och dess triumfer som Söderqvist arbetar med. I galleri väst lyfter han sitt sabotage av väggen med träplugg till tyst men talande poesi.
      Bredvid cafét ligger även galleri öst som är den mörklagda salen den här gången. Till en av höjdpunkterna här hör dock Simon Sjöströms minutiöst utförda teckningar som trots allt inte drunknar i mörkret. På plan ett i nedre hallen har han skapat ett ljudverk med död koltrast i en process av förruttnelse som tydligen ska omforma ljudet och ge en högre ton vartefter.
      Och om nu fåglar skulle kunna vara en av årets trender, så är det ljud som vuxit fram som ett återkommande uttryck såväl här som hos kandidaterna på Skeppsholmen. Verken omfamnar besökarna rätt så angenämt, men blir svåra att ta in var för sig under endast någon/några timmars besök.

Och det är självklart den donerade ljudstudion som fångat studenternas intresse på gott och på ont. Oavsett om detta är i frontlinjen konsthögskolor emellan har man ännu inte hittat helt rätt i mötet med en publik. Det är ett återkommande problem att skolornas navelskådande i ny(-gamla) uttryck inte förbereder studenterna bättre för att möta de som inte deltagit i undervisningen eller seminarier på skolan. För dem som genom hela sitt konstliv agerar ”inhouse” är detta självklart inget problem.

En känsla av en viss inåtvändhet kan anas i kandidaternas presentationer på Skeppsholmen, men den kan mycket väl ha sin förklaring i att utställningen blivit så uppsplittrad mellan olika disparata rum. Här finns annars många spännande uppslag, ingångar och tillämpningar. Det ska därför bli högst intressant att se kandidaterna blomma ut i betydligt mer utställningsvänliga lokaler om två år då de får visa sig i Konstakademiens salar.

Men för att återgå till masterutställningen så fångar, trots viss kritik kring ljudtillämpningarna, ändå den gemensamma installationen i galleri väst lite extra. Det är sparsmakat och återhållet, ord som valdes även för Konstfacks masterstudenter, och också stiligt genomfört. Här fungerar Mari Mattssons ljudverk sammanhållande och expanderande.  

Båda master- och kandidatutställningarna är i någon mån retro eller om man så vill nyskapande utifrån en historia. Den här gången är det särskilt blickarna mot 1950- och 1960-talen som pockar på. Nya rektorn Sanne Kofod Olsen citerar konstnären Ad Reinhardt och jag instämmer i att definitionen Reinhard gör är väl snäv. Men just nu verkar det ändå som att vi är många som längtar oss tillbaka till framtiden.

Stockholm 2023-05-26 © Susanna Slöör