Konstnärerna Viktor Kopp och Marcus Matt har var för sig intresseskapande namn. Vore de en duo skulle de kunna kalla sig för Kopp & Matt. Eller Matt & Kopp. Skämt åsido så kan man anta att Cecilia Hillström brytt sig mer om det konstnärliga uttrycket än efternamnens kompatibilitet när hon sammanfört dem till en finstämd utställning.

Med en hängning som blandar deras verk accentueras de konstnärliga beröringspunkterna dem emellan. Faktiskt så pass mycket att jag efter en stund blir tvungen att hämta en verksförteckningen för att kunna vara helt säker på vem som gjort vad.
     De båda har en bakgrund från konsthögskolan i Malmö men de kommer från olika generationer, Kopp är född 1971, Matt 1992. Det de framför allt har gemensamt är en mättad, torr och nedtonad färgpalett och ett sätt att applicera färgen på duken där penselns rörelsemönster blir till en viktig del av uttrycket.

Öppen, 2023 © Viktor Kopp	April, 2023 © Marcus Matt

Av de båda är Marcus Matt den, på gott och ont, mest kryptiska. Hans målningar följer ingen uppfattbar linje och är omväxlande figurativa och abstrakta. Två av målningarna har direkta referenser till den grekiska mytologin, men kopplingen mellan titlarna och verken låter sig inte fångas och blir till en lite störande mystifierande gest som lägger sig mellan mig och de i sig vackra målningarna.
      Hermes var gudarnas budbärare men den lilla målningen med de fem på ytan jämnt fördelade stjärnorna blir i mitt huvud mer till en Matisse-referens. En annan liten målning skulle kunna vara en blinkning åt Mondrian men titeln, Summertime in England, säger något annat. Men där jag kan sucka lite över den ack så vanliga referensen till grekisk mytologi blir diskrepansen mellan bild och titel istället intressant i denna målning.
     Alla dukar är små till formatet, har remsor av obehandlad duk på sidorna och är monterade på tunna träplattor. Det är mycket elegant men på gränsen till överarbetat.

Där man kan säga att Matts målningar drar åt det emblematiska och symbolistiska framstår Viktor Kopps till formatet större målningar som mer jordnära och enhetliga. Det gäller såväl måleriet som titlarna.
De torrt skimrande ytorna känns igen från tidigare utställningar men här finns tyvärr inga chokladkakor. Däremot de också förut förekommande spegeldörrarna, även de med chokladkakornas rutindelningar. Dörrarna är lika platta som färgytorna, men kan samtidigt uppfattas som viktlöst svävande i en färgrymd.
       Två målningar, Under ytan och Untitled, särskiljer sig genom sin uppdrivna kolorit. Den ena lila och blå, den andra med en rosa ton som drar åt både cerise och korall. Det stör den sublima ton som präglar övriga verk, både Kopps och Matts, men det är väl egentligen bara av godo och bidrar till utställningens dynamik.

Stockholm 2023-05-17 © Dan Backman