Belenius fortsätter att konsekvent och återkommande presentera verk av konstnärer som kan betecknas som något äldre, men där konsten i sig inte åldrats nämnvärt. Konsttrenderna följer ju ett cirkulärt mönster, och det som möjligen ansågs daterat för ett tjugo, trettio år sedan kan stundtals idag uppfattas som fräschare och mer nyskapande än det som görs med en förment samtidsambition.

Den aktuella konstnären denna gång är Beth Laurin (f. 1935), som på intet sätt är en doldis på den svenska konstscenen, snarare tvärtom. De flesta som passerat Nybroplan i Stockholm under slutet av 1980-talet och åren efter minns säkert skulpturen Del 1 (se bild i länk nedan). Beth Laurins formspråk blir särskilt tydligt i sådana offentliga sammanhang. Men även i det lilla formatet är hennes konst-DNA påtagligt. På den aktuella utställningen finns flera exempel på det, från tidiga målningar från 1950-talet till verk från 2006. Utställningen spänner alltså över femtiofem års konstnärlig verksamhet, en imponerande sammanfattning.

Installationsvy © Beth Laurin

Visst kan man på utställningen sakna flera klassiska verk av Laurin, men den har heller ingen ambition av att vara heltäckande eller retrospektiv. Själv har jag ett gammalt tummat exemplar av Beth Laurins katalog från debututställningen på Galleri Mejan, 1974 – från en utställning där hon i mitt minne minne lyser med sin strama skulpturala formkänsla. Att Beth Laurin skulle låta höra talas om sig mer efter den debuten var fullständigt självklart. Där fanns en utmanande och närmast aggressiv kantighet i metallen i kombination med de mjuka, textila materialen. Verken därifrån hade jag gärna återsett.

Å andra sidan finns här flera intressanta och särpräglade Beth Laurin-verk. Jag tänker exempelvis på Tillstånd I och Skulpturdiptyken, men även på flertalet teckningar där känslan för den tredje dimensionen är så tydligt framträdande trots de plana pappersytorna. Som en parentes kan sägas att det oftast är i teckningen de äldre konstnärerna utmärker sig i förhållande till de yngre. Detta helt klart beroende av att mediet teckning, och förmågan att lära sig att se, är så tydligt åsidosatt på dagens konsthögskolor.
       De hos Beth Laurin ofta vagt antydda surrealistiska dragen finner man här också vissa exempel på. Det är inte så att de tydligt framträder, om man inte aktivt söker dem. Men som i en antydd association återkommer Meret Oppenheims kontrapunktiska sammanställningar, och i viss mån även Eva Hesses strama och skenbart enkla ikonografi.

För dem som inte är närmare bekanta med Beth Laurins tidigare konstnärskap är naturligtvis denna utställning inte helt uttömmande. Men då finns det en 350 sidors konstkatalog (Almlöfs förlag) att tillgå. Den gavs ut i samband med hennes utställning på Konstakademien 2009 och rekommenderas varmt som ett komplement.

Stockholm 2023-02-23 © Leif Mattsson

Länk till recensionen av utställningen på Konstakademien 2009>>