Den 6:e augusti 2014 nådde rymdsonden Rosetta kometen 67P Tjurjumov/Gerasimenko, belägen 405 miljoner kilometer från Jorden. Under sitt tolv år långa uppdrag tog sonden 70 000 bilder, som dokumenterar hur 67P sakta förvandlas från svagt ljussken till massiv koloss – och omvänt, hur resan ut i det okända gradvis får människans världsbild att kännas allt skörare.

Rosettas bilder ligger till grund för den svit kolteckningar som Hanna Ljungh nu visar på Anna Bohman Gallery. I Rosettadagboken är kritstrecken känsliga och det roterande sten- och isblockets form föränderlig. Mot kolets kompakta mörker framstår kometen som symbol för vetenskapens sökande efter svar på de stora frågorna, föremål för begär och ren form.
       Sviten består även av dikter av Emma Warg, som presenteras på likadana kvadratiska ark som teckningarna. Samtliga är uppspikade direkt på väggen i kongeniala himmelsblå fält; färgen kommer av ett pigment som utvunnits ur meteoriter som störtat till Jorden. Orden och bilderna bär varandra – till de senares fördel, som annars vore aningen enkla.

Installationsvy. Foto: Mathias Johansson

Hanna Ljungh har länge närmat sig människans relation till planeten på poetiska och slående sätt. Likt tidigare verk ruckar även Rosettadagboken på de antropocentriska perspektiven: de vackra, kvardröjande dikterna har inspirerats av hur ekokritisk object-oriented ontology stöper om våra filosofiska begrepp, bortom subjektets relation till yttervärlden. Så kan också det omsorgsfulla tecknandet av kometen ses, som en meditation över människans underliga belägenhet: obetydlig i förhållande till universums tidsrymder och avstånd, avgörande för geologiska skeenden som vida överskrider vår tidshorisont.

Men från pappersarkens baksidor tränger även färgglada streckgubbar och krumelurer fram, gjorda av konstnärens son; först av en olyckshändelse, sedan efter uppmuntran. De oöverskådliga tidslinjerna flätas så samman med det korta jordelivets. Om Ljungh tidigare har släppt människans blick för att ”bli berg”, upplever jag här att hon i stället rör sig kring vad det innebär att vara just människa – och leva det lilla livet, syfta framåt, bilda familj – med full vetskap om vår prekära situation.
      Intrycket förstärks av ett tiotal skulpturer av marmor, aluminium och stag som bildar bräckliga skydd eller bäddar. I en ligger ett litet ting, som bara kan ses om man böjer sig ner, inklämt mellan ett marmorblock och en bit aluminium. Den existerar på nåder: man väntar bara på att stagen ska ge vika och tinget krossas. En träffande bild av läget.

Stockholm 2023-08-23 © Adam Rosenkvist