Sammanhanget är tydligt vänt till samlare och konsthandlare. Det handlar om säkra kort mycket mer än konstnärligt risktagande. Brittiska abstrakta konstnärskap ur 50- och 60-talet, såsom Alan Davie, Trevor Bell och Adrian Heath är välrepresenterade hos både Alan Wheatley Gallery och Rowntree Clark.
      Kanske kan man läsa in en koppling till det ekonomiska och politiska läget i Europa och världen som gör att samlare och i viss mån konstnärer just nu tar mindre risker än vanligt. Det är inte sagt enbart som kritik, även om mässan också innehåller en hel del kitschartade verk nära gränsen till fiskargubbe i sydväst, och en liten del ägnas fotografi som upplevs som i första hand dekorativt, men också ganska slarvigt utfört i teknisk mening.

Jag upplever måleriet som välmående. Här har en rörelse gått under en tid från konceptuell konst mot ett större fokus på hantverket och figuration. Jag tror att det finns flera positiva aspekter av det, även om det inte är konsthistoriens mest omvälvande tid.
      I mässans stora hall fastnar jag hos Union Gallery med flera unga brittiska målare. Nick Jensens måleri är vagt berättande, ljust och skirt med fria penseldrag. Motiven är människor i vardagliga situationer. Galina Munroe är verksam i London och Toulouse och står för ett måleri längre åt det abstrakta hållet med en kraftigare färgbehandling. 

© Marie-Elisabeth Merlin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Lite undanskuffat bakom de mest kommersiella aktörerna befinner sig avdelningen ”Encounters”, tänkt att ge nya perspektiv på mer okända konstnärskap. Också här är det det figurativa, berättande måleriet som lyser starkast. Tin Man Art visar exempelvis Londonkonstnären Catherine Anholt, som arbetat med barnboksillustration i över 200 titlar. Galleriets representant berättar att Anholt haft svårt att få sin fria konst att nå ut, tills nu när figuration ligger i tiden.
      Provencebaserade Marie-Elisabeth Merlin har en längre meritlista som utställande konstnär. Också hennes målningar har ett berättande anslag, kretsande kring landskap och människans hänsynslösa framfart i världen. Irländska Kevin Kavanagh Gallery visar Sheila Rennicks figurativa vardagsskildringar i olja, med ett bildspråk som ligger nära dokumentärfotografiets, på ett sätt som är närbesläktat med Jensens.

Jag tycker att det finns något att glädjas åt i samtidens stora fokus på måleriteknik. Man kan förstås också tänka sig att kopplingen mellan det konceptuellt mer återhållsamma arbetet kommer naturligt ur en tid då mänsklig interaktion och idéutbyte legat på en relativ sparlåga, och troligen kan man räkna med att pendeln kommer att svänga igen.

London 2023-01-25 © Mattias Lundblad