Det enkla är det svåra – just så är det. Lisa Lundgren låter stämningen i årets tolv månader kokas ned till en schumrad bakgrund, en stiliserad horisont, ett kalt träd och ibland någon solliknande form. Hon har för tillfället lämnat det hemlighetsfulla teatersceneriet som ofta återkom i hennes tidigare målningar. Borta är den halvt fråndragna förlåten, kvar står den nakna träd- eller grenformen, böjande sig för vinden under årstidsväxlingarnas spel.
        Jag tänker på Gelsomina, huvudrollskaraktären i Fellinis femtiotalsfilm La Strada, som i ett öde landskap plötsligt ser ett ensamt träd. Hon reser armar och låter kroppen imitera trädets av vinden piskade form, som för att känna och förstå trädets känslor. Det är en poetisk metafor i överförd form. Den är enkel, men att komma fram till en sådan filmisk överföring av en känsla, det är det svåra.

Lisa Lundgren låter de organiska formerna oftast stanna i ett stramt tvådimensionellt bildrum. Där finns egentligen inget bakom eller framför. Inga hemligheter döljs genom dramatiska överskärningar. Och horisontlinjen blir som mest en symbol utan flyktpunkt. Renodlingen ger de stora målningarna en seren och fridfull karaktär – som stillsamma kontemplationer över årstidsväxlingarnas skiften. Och årstiderna bryts ned till månader, vidare till veckor och till slut till dagar – så är utställningstiteln också Dagarna.

Installationsvy © Lisa Lundgren

Men när Lundgren avstår ifrån att arbeta med dramatiska bildbyggen tvingas hon i stället erbjuda så mycket mer vad gäller färg- och formbehandling. Det är ett modigt val som lätt kan slå tillbaka i visuell förtvining. Men inte i Lundgrens fall. Den harlimsförberedda linneduken impregneras med pigment och tunn oljefärg, vilket skapar levande ljus- och färgvibraton. En dominerande gul yta, som i målningen Februari, blir allt annat än entonad. Den lever sitt eget koloristiska liv med en stor variation av gultonade klanger.
        Associationerna går till den hantverksteknik som ibland användes inom landskapsmåleriet under 1900-talet, nämligen att måla på inslag. Med extremt terpentinutspädd färg skapades ett nedtonat och matt resultat. Det visade sig vara tekniskt förkastligt då pigmenten inte gavs något skydd av bindemedel, men det ledde ändå till att målningarna fick en svagt vibrerande kolorit som låg betydligt närmare pigmentens originalfärg.
       Lisa Lundgren använder inte inslag på detta sätt, men resultatet kan te sig snarlikt. Hon lyckas därmed förena en äldre teknik med arkaiska grundformer i ett modernt och uppdaterat bildspråk. Det enkla är det svåra.

Stockholm 2023-05-09 © Leif Mattsson
Läs recensionen från utställningen 2021>>