Karin Lundgren Tallingers utställning på Galleri 54 är en sorgesång. I en intervju talar hon om kalhyggen, om det brutala och skoningslösa i ett landskap jämnat med marken. Det är ofrånkomligt att i samma andetag dra paralleller till krig – till utplåning och massakrer genom historien och i vår samtid.
      Jag tänker på Lenke Rothman och hennes konst, det finns en kontaktyta mellan de två konstnärerna som handlar om våld och resning. Med spillror och skärvor gestaltas kärnan, det som betyder något. I ett textilt sammanhang har deras konstnärliga metod också en beröringspunkt med de lagningstekniker där söndrade plagg repareras konstfullt och med vördnad. Det skadade respekteras och omhändertas.

© Karin Lundgren Tallinger

De elva verken i utställningen samverkar, men jag lyfter ut två:
Skelettklänning ser ut som en svältande gestalt, kanske död, kanske levande. Gestalten hålls uppe av ett tygklätt rep som i andra änden avslutas med ett lod. Det som håller upp är samtidigt ett sänke. Benen på gestalten/skelettet är inklädda blyband och hänger spikrakt, tungt, mot golvet. Tyngd och lätthet i materialet spelar roll för uttrycket.
       Allt Karin Lundgren Tallinger gör är inklätt i handfärgade tyglappar av olika kvalitet och uttryck, sömmade ihop med nätta stygn, det finns pärlor, små broderier och andra spår och rester, ulltussar och garnspill. Först när jag är på väg ut ser jag att det verkligen är en klänning med halslinning och dragkedja som slaktats, skurits ned till skelettet.

Mark, himmel eller kanske fjärilar är ett stycke sidenorganza, det tunnaste och skiraste av tyger. Påsydda små lappar, stygn och stickningar – allt i dova växtfärgade toner utom ett par lysande stänk av färg och någon flik av blommönster – får verket att likna ett slagfält där allt som återstår är spillror. Igenkänningen i materialen griper tag.
      Karin Lundgren Tallinger gestaltar våldets verkningar, förstörelsen. Genom det omsorgsfulla arbetet med detaljerna så förmedlar verken motstånd och styrka – resning.

Göteborg 2023-06-01 © Anna T Wolgers