Borta är de tunga lerdockorna i Éva Mags nya performance. Men öppningsscenen förskräcker när två av dansarna släpar på var sin säck-klädd människokropp över ett golv belamrat av allehanda trasor och tyger, tegel, vattenbaljor, linor och rep och en stor gjutform. En balja dras fram, fylld med blöt lera och uppstickande kroppsdelar.
     Publiken i det L-formade rummet stirrar uppifrån en balkong och ner mot rummet där fem personer rör sig. Från taket vinglar långa, krokiga, randiga, tygpelare, flätade tygsjok att dra och klättra i. På väggen väntar krokar att hänga kroppar eller saker på. I ett hörn tvättas och skrubbas frenetiskt i smutsigt vatten, det skvätter, det rinner över och plaskar. Ljuset är klart en lång stund innan det skymmer och tempot växlar när det oförhappandes uppstår möten, krockar, parlekar eller förtvivlade utbrott.

Éva Mag själv hoppar, klättrar i en pyramidformad hylla med dockhuvuden i hörnen, för att sedan låta sin kropp falla. Hon sjunger kärlekssånger, än på engelska, än på ungerska – en folkvisa som handlar om exilens smärta och längtan tillbaka till hemlandet.
     Jag får associationer till en fattig bondgård, med röran och kaoset som trots försöken att röja upp bara ökar. Frenesin och envetenheten blandas med nonchalant lekfullhet. Kropparna bildar rumsliga skulpturala processer där all samlad rekvisita bidrar till hur kontraster gestaltas: klättra högt och falla djupt, bära och bäras, rusa fram och smyga hasande, vara beroende och frigöra sig. I det till synes improvisatoriska flödet dominerar individuella viljor som snarare splittrar än manar till kollektiv samverkan. Verksamhetsanalysen, som titeln är, förefaller att snarare leda till sönderfall än återuppbyggnad.

© Anna-Karin Rasmusson. Foto Petter Pettersson

Parallellt pågår en annan performance, Forsens början, av Anna-Karin Rasmusson i en annan del av huset. Där står publiken på samma plan som det raserade kök som fyller rummet. Sönderslaget och trasigt som efter ett bombanfall och med en översvämning med vätskor som när ljuset plötsligt ökar visar sig vara rödfärgade. Ett enerverande ljud tjuter och surrar. En ensam person klädd i nersmutsad overall från topp till tå gör sitt bästa för att städa upp. Personen torkar, svabbar, vrider ut trasorna i hinkar och tunnor, försöker stoppa slangarna som rinner över, droppar och läcker. Ett sisyfosarbete, visar det sig, för varje ansträngning leder till än mer oreda.
      Även om Anna-Karin Rasmusson började som målare innan hon övergick till animation, video och nu performance kan även detta framförande ses som en skulptural installation med en långsamt drivande rörelse kring temat sönderfall och vanmakt.

På Moderna Museet i Malmö visas ytterligare en performance, denna gång av Adèle Essle Zeiss. I hennes Statolit ser vi tre dansare, sittande på var sin lång planka som hänger från taket. De balanserar den gungande rörelsen med hypnotiserande långsamhet. Återigen en skulptural installation i rörelse. Denna gång anknyter verket till Lars Englunds svävande abstrakta verk som visas i en retrospektiv utställning en trappa upp. Jag upplever helheten i Essle Zeiss performance som en långsam meditation som synliggör kroppens inre processer. Blodets pulserande och andningen fortplantar sig i rummet som gestaltande krafter.
     Efter de våldsamma seanserna som nu fyller de gamla vävsalarna i den äldre textilfabrik där Lilith Performance Studio sedan 2007 skapat häpnadsväckande framträdanden, kommer Adèle Essle Zeiss att ta denna unika scen i besittning.  

Malmö 2023-02-23 © Kristina Maria Mezei