Stilla rörelse. Kanske är det bäst så grupputställningen Melodic Motion som visas på Wetterling Gallery kan beskrivas. Galleriet presenterar nu för en svensk publik mindre bekanta namn ur den europeiska efterkrigskonsten. Utöver fixstjärnan Jean Tinguely (1925–1991), som representeras med en av sina fantasifulla maskiner, går det att beskåda verk av François Morellet (1926–2016), Takis (1925–2019), George Rickey, (1907–2002), Enrico Castellani (1930–2017) och Alberto Biasi (f. 1937). Flera av dessa har aldrig tidigare visats i Sverige, en imponerande uppvisning.
        Det som binder dessa konstnärer samman, som slog igenom kring 1960, var strävan att utvidga tidens förhärskande konstbegrepp. De flertalet kinetiska skulpturerna som visas ämnar alla upplösa den traditionella dikotomin mellan skulptur och måleri.

Morellets motordrivna verk och Takis elektromagnetiska självspelande Musical (1966) exemplifierar också hur konstnärerna ville avskaffa sig själva som upphovsmän. I stället står betraktaren i fokus och hur vi upplever rörelse, form, ljud och ljusspelets reflektioner. Uteslutande är materialen av industriell karaktär, mestadels upphittade och hopsvetsade. Vid första anblick ter de sig aggressivt hårda men bakom döljer sig ett skört språk.
      Takis Signals, upphittade skärvor som bär minnen av det grekiska inbördeskriget, vajar i luften likt högt gräs. George Rickeys Quadrilateral Theme Variation III (1977) rör sig i långsamma pendelrörelser som för tankarna till metronomens fasta rytm. Utöver Tinguelys högljudda (bokstavligen) kritik av industrialismens repetitiva arbete i Bascule (1968), närmar sig konstnärerna de o-organiska materialen med en poetisk omsorg som speglar sig i naturens former och mönster.

Som en historisk pendang till galleriets skulpturer presenteras flera av Biasis Op-art verk från hela karriären. Här framträder rörelse genom optiska ljusfenomen efter vetenskaplig precision. I Castellanis Superficie Bianca (2005) syns en vit canvas, uppspänd på nålar som skapar tredimensionellt djup mellan skugga och färg. Trots sin ringa ålder, agerar den gott som kritiskt lärdomsexempel i förhållande till formalismen, vars skugga hängde över efterkrigstidens konst.

Samtidigt lämnar inte frågan mig – vad säger dessa verk oss idag? 1960-talets kinetiska konst och Op-art var centrala för utvidgningen av konstbegreppets fält som sen dess avdramatiserat frågor om genreöverskridande och deltagande.
        Känslan förstärktes ironiskt nog, av galleriets stillsamhet. När jag bad en gallerivärd aktivera Morellets ikoniska 16 lampes – Allumage avec 4 rythmes superposés (1963) som visas för första gången i Sverige (de motordrivna verken aktiveras efter förfrågan) möttes jag av en förskräckt min. Lättare sagt än gjort visade det sig. Takis och Rickeys verk som aktiveras av mänsklig rörelse pryddes av rör ej. Mobiliteten omvandlas till stillestånd när de industriella verken av tidens tand blivit till sköra objekt. Tekniken kommer sannolikt snart på plats men känslan förblir att verken kräver annat utställningsformat för att komma till sin fulla rätt.

Samtidigt har den kinetiska konsten fått nytt liv hos en generation unga konstnärer där den möter samtida frågor om kroppslighet som hos Simon Bradford eller Wetterling-aktuella Liva Isakson Lundin. Slutligen kan jag inte annat än att le åt tanken: när otaliga kulturkrönikörer oroas över att den konstnärliga kreativiteten hotas av maskininlärningsprogram som Dall-E och Chatgpt visar Morellets och Takis verk att ryktet om konstnärens död är betydligt överdrivet.

Stockholm 2023-03-10 © Otto Ruin