 |
Outside/Inside III, IV, V © Harri Monni |
Harri Monnis måleri väger på abstraktionens rand med sitt fragmentariska och kollageaktiga måleri. Motiven tycks rivas upp och återbyggas i en härva av färg och form där varje målning har sitt ackord av toner, en sönderfallande värld sedd genom färgat glas. De stora målningarna upptar hela synfältet och är de facto högre än väggarna i galleriet, och får därför lutas mot väggen stående på klossar på golvet. Målningarna är överdimensionerade för rummet och kommer därför inte helt till sin rätt, men innehållsligt så finns här mer att hämta. Motivet av balkonger och räcken sedda inifrån en fladdrande gardin ger en lätt svindlande känsla, där såväl den fysiska duken som motivet tycks balansera på kanten.
De mindre målningarna ter sig ofta som förenklade utsnitt som förlorar den komplexitet i färg och komposition som finns på de stora dukarna. Det finns dock undantag, framförallt fastnar jag för Outside/Inside II där växtlighet letar sig in som välkommet organiskt inslag. Ställt mot färgfält med kanter som liknar rivet papper och en något mer varierad färgskala känns verket mer fullbordat än till exempel One builds what one no longer knows II helt i gråskala.
I verken finns en känsla för rytm i upprepningarna, men kanske saknas de pauser som Leif Mattsson beskrev i Monnis måleri 2008 (se länk nedan), annars verkar vår känsla vara densamma. Detta trots att måleriet då var organiskt rotat med ett angränsande mot mönsterrapport. Nu skulle jag karaktärisera det som vassare med ett mer arkitektoniskt fragmenterat bildbygge, men den röda linjen kanske ändå går att skönja.
 |
Cry me a river © Martin Skimutis |
Som isolerade, imaginära öar svävar Martin Skimutis miniatyrer i det mörklagda mindre rummet på galleriet. Minutiöst uppbyggda interiörer med ensligt lampljus. Blicken dras in i det upplysta trapphuset i en serie lägenhetsportar inneslutna i ett betonghölje som på samma gång skapar en ram och lyfter platsen ur sitt sammanhang. Verken heter Karantän, men även utan pandemins komplikationer så är trapphuset ett rum med tydlig funktion att avgränsa våra boendeytor, ofta ogästvänligt och kalt.
Det går att läsa att många av verken är skapade under pandemin och därför har en tematisk prägel av detta. Tydligast är det kanske i Vårdplats, som visar en sjukhuskorridor fylld med sängar på rad. Här finns dock inga människor, bara ett kallt ljus. I SAMO vindlar trapporna mot en himmel och jordklumpen har lyfts ur marken med sina rötter, som om hela tillvaron vänts upp och ner.
Det finns spår och ledtrådar i Skimutis verk som öppnar fantasin för de scener som utspelat sig här. I Cry me a river ser vi en reception där byråkratins alla papper hamnat i källaren där de väntar på förbränning och i Parlament har makten flyttats ner i en trång källare, en slags slutstation där allt ska brinna. Genom dessa fyndiga små detaljer visar Skimutis på det glapp som skapas mellan människor i vår samtid med begrepp som avreglering, utveckling och tillväxt, där den enskilda individen reduceras till en i mängden. Det är poetiskt och oerhört skickligt utfört.
Göteborg 2023-03-07 © Marcus Appelberg
Länk till tidigare artikel om Harri Monni>> |
Outside/Inside II © Harri Monni
Installationsvy © Harri Monni
Karantän, Norra Kyrkogatan 27
© Martin Skimutis
Parlament © Martin Skimutis
|
