De målningar jag sett tidigare av Oskar Nilsson med hans typiska vålnader utspelar sig ofta i laddat mörker. Om spöken skrämmer så är det mest på natten. Men dagen skrämmer bort det spöklika. I många av bilderna på den nu aktuella utställningen på Wärenstams i Borås är det full sol med litet blåst. Och vinden jagar bort den litet instängda dramatik som vanligtvis utmärker hans måleri.
      Några av bilderna har det gamla bettet. Ett motiv i två målningar är en hand med, som dess titlar anger, ”many gifts.” Gåvorna visar sig vara medicinliknande piller och röda hjärtan (purple hearts?). Handen i de båda bilderna sträcks in mot ett solgult lätt psykedeliskt sken. I den ena mot en ljus fond. I den andra mot en mörk. Handlar det om vissa mediciners sinnesutvidgande dödande av smärta?

En annan målning visar en hopkrupen fallos som vänder sig mot ett grinande gäng dödskallar. Titeln är en svengelsk kontaminasammanblandning: Death outnumbers Fallos. Mot döden har livet som bekant ingen chans oavsett hur orden faller.
      Två målningar i akvarell intresserar mig mest. I mörkret sitter två vålnader och spelar schack. Det är ingen originell gissning att det handlar om att spela med och mot döden. Ett magiskt sken ligger som en dimma över brädet så pjäsuppställningen blir otydlig. Men vi vet ändå utgången. Och himlen är full av små spöken som förlorat sitt parti. Det verkar inte av de här bilderna att döma vara något att vara rädd för.

Players at Night © Oskar Nilsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

De nya målningarna har ljusare förtecken. De har en brötig bildyta med påklistrade figurer och föremål av trasor av sänglakan och gamla kökshanddukar. Huvudgestalten är som ofta tidigare en figur, en vålnad, med drag av "Lilla spöket Laban", fast här på nya äventyr i konstens värld. I tidigare bilder har hen varit trotsigt rökande och läsande filosofi. Men här är det en fimplös livsnjutare som har lämnat Nietzsche hemma och carpe diem-ar och gonar sig i solskenet och den milda sommarvinden. Det är målningar med vyer av vajande gräs och litet överblommade växter i slutet av säsongen. Men här är det vanitas light. De här bilderna är livsbejakande rara och oförargliga utan ironi. Den svartmuskiga och tvetydiga oskarnilssonska galghumorn lyser med sin frånvaro.

De här målningarna är fulla av blommor och vackra landskap med spöket njutande. Vålnadens anletsdrag skiftar genom att påsfiguren får olika ögon, till exempel hjärtan när kärleken är på tapeten. Inga djupsinnigheter här, bara sinneslust och njutning. Ett konstruktivt sätt att fördriva tiden på vägen mot det oundvikliga. Det är ett sinnligt och livsbejakande måleri. Nästan gammaldags sagoboksstämning i vissa bilder. Ren, positiv och smittande målarglädje. Och det är inte det sämsta.
       Jag lämnar utställningen med sången Tidens gång av Tore Berger sjungande i huvudet som en sammanfattning: ”Om dagen skrämmer verkligheten tankarna på flykt. Förbindelserna bakåt bryts …”

Borås 2023-02-08 © Bo Borg