Det första verket vi möter i år är Charlotte Gyllenhammars Fundament som lyser rött mot den gröna omgivningen. Tre gjutna metallplattor står lutade mot varandra och dess röda färg lyfter spåren i metallens yta och får dem att likna fossil. Färgen i relation till platsen för tankarna till hällristningar och verket blir som en markör i landskapet.
      Den kinesiske konstnären Ai Weiweis verk Roots står utspridda centralt i parken. Klungor av organiska formationer, trädgrenar, stubbar och rotsystem har gjutits i järn och sammanfogats med bultar. De ser naturliga ut i landskapet, som om de just krupit fram ur sina hålor och nu äntligen får sträcka på sig, uråldriga och upproriska. De vrålar på en frekvens bortom vår uppfattningsförmåga.
      Väldiga sjok av järn står monolitiskt uppställda, lutande mot varandra eller ligger snirklande in i varandra i Hans Gothlins Near Me och Inside in. Metallen dundrar genom kroppen, kraftfullt och hotfullt.

Inside in © Hans Gothlin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Den röda färgen i Gyllenhammars verk går igen i Ingela Palmertz Diagonal in Room, där en röd stålbalk sträcker sig genom sitt svarta ramverk och binder det samman. Lite högre upp på en klippa intill finns det mindre verket Sitting figure, en attack-blå stålkonstruktion som vilar på hällen, geometriskt sökande. Det är som om den långsamt letar sig ut mot havet.
       Tre barn hoppar bock över varsin stålbalk högt uppe på en klippa i Maria Miesenbergers Leap of faith (Getting over). De stiliserade små kropparna i guld, svart och silver skimrar i solljuset.

Litet nedanför klippan på en plätt står två höga stjärnformade torn. Går man närmare ser man att de är gjorda av vass och hantverksmässigt lagda likt ett vasstak. Verket heter Towers och är gjort av Ingrid Ogenstedt med vassarbete av Thatchers, Bjarne Johansen och Jeffery Joel Brankley. Tornen doftar och rester av vass ligger strödda på marken runt omkring. Det är exakt men rörligt, lätt men med skulptural tyngd, och är en välbehövlig kontrast till all metall som visas. De samtalar med sin omgivning och existerar parallellt med träden och klipporna.

Cancan © Anna Fasshauer (Klicka på bilden för hög upplösning)

Även Tony Craggs Pool för en dialog med sin omgivning där det smälter in mot sin klippvägg. Sammansatta runda skivor tornar upp sig som svampar på en björk, levande och växande.
       Två bronsfärgade former kränger sig över varandra i Anna Fasshauers Cancan. Det är som om de två delarna försöker omfamna varandra eller också ger de vika av sin egen tyngd. De hopsvetsade bitarna som täcker ytan skapar något empatiskt hos de två, som om de befinner sig i ett Frankenstein-tillstånd, utkastade och utlämnade till en främmande plats.

Det är många parallella samtal som pågår här på Pilane skulpturpark, i mycket skilda tonlägen. Det är monumentalt och svulstigt men också lyhört och subtilt. Det är något särskilt med att möta verk ute i det gröna, bortom den vita kuben eller stadsrummet, här finns en annan slags mottaglighet och verken blir snabbt levande.

Tjörn 2023-06-28 © Karin Holmer (Text och foto)