Förenandet av ljuset och det mörka, av skrattet och det allvarsamma, rymdes väl inom Anna Stina Rehnströms konstnärliga praktik. Humorn var en ständig ledsagare – drastisk, kittlande och subversiv. På minnesutställningen med titeln Varje dag representeras av ett mellanrum går det att göra sig en god bild av hennes kreativa intentioner från 1970-tal fram till idag.
      Självporträtten, som stillbild eller filmade och ofta med utsuddade anletsdrag, är centrala på denna stora minnesutställning. Men här finns även flera exempel på ett sensibelt måleri och på humoristiska teckningar och assemblage.
      En favorit bland flera av objekten är lådan med en ångerknapp – vem skulle inte vilja ha en sådan? Vem önskar sig inte få en andra chans? Men objektet är tvetydigt, som ofta hos Anna Stina Rehnström. Kanske ska knappen användas först när man känner den djupaste ånger. I så fall får objektet en närmast humanreligiös underbetydelse.

Installationsvy © Anna Stina Rehnström (Klicka på bilden för hög upplösning)

När Anna Stina Rehnström hastigt gick bort i början av 2021 hade hon sedan länge fokuserat på språket och skrivandet. Ordens dubbelbottnade betydelser och uttryck väckte hennes intresse – en fascinationen för ordens imperativa potential i teckningar, objekt och målningar som hon delade med flertalet bildkonstnärer. Det skrivna språket kan verka befriande, eller oroande, och det har förmågan att förskjuta ting och begrepp in i absurda motsatsförhållanden. Det utnyttjar Anna Stina Rehnström återkommande, framför allt i sina teckningar och objekt.

Utställningen täcker även in Rehnströms projekt från 1990-talet tillsammans med konstnärskollegan Annica Einarsson: "Kul att ni håller på". Här, liksom i filmerna, praktiseras lätt provokativa idéer, men då med en komisk eller tydligt ironisk ton. Anna Stina Rehnström förstod betydelsen av att konsten bör bjuda in, såväl som irritera.
      Flera av hennes verk är just av denna dubbla form. De kan vara drömskt suggestiva, som i filmen No direction, där hon ses vinka åt betraktaren. Eller som i filmen Force där det absurda tar vid: i samma takt som hon fäster upp sitt hår och sin hud med tejp tilltar hennes obekväma och rent av förtvivlade ansiktsuttryck.
     Videoverket har en underton som är ofta återkommande i Anna Stina Rehnströms verk, och då framför allt i filmerna. Där finns något undflyende och svårfångat som än i dag gäckar uttolkarna. I andra verk är betydelsen dock så klar, ren och enkel som den någonsin kan bli. Som i den emblematiska teckningen med inskriptionen: "Varje människa är ett konstverk".

Stockholm 2023-04-04 © Leif Mattsson

Länk till tidigare recension från Studio 44 (2014)>>