Det är en utställning i en ännu levande poets sällskap som Samaneh Reyhani format på Konstcentrum i Gävle. Grundstrofen är det svårfångade begreppet natur. På hög abstraktionsnivå kan det heta biologisk mångfald, men Samaneh Reyhanis verk kommer från "andra hållet", det poetiska, som rör vid frågan om livets natur och hur människor kan och får uppleva livet i sina ständiga växlingar och i sina egna, lika ständiga växlingar.
       Att stanna upp och ge sinnesintrycken plats kan – som Samaneh Reyhanis utställning visar – ta oss en bit på vägen att bli mer hemmastadda i tillvaron.
Samaneh Reyhani kallar utställningen Boostân, ett persiskt ord för fruktträdgård, och en referens till en bok av den persiske poeten och filosofen Saadi, som levde på 1200-talet.

Som skulptör arbetar Samaneh Reyhani med traditionell teknik i olika material: marmor, sten, textil och trä. På Konstcentrum handlar det om trä.
Verken är nära knutna till trädgårdsidén. Där finns verket Sorkh (betyder röd på persiska). På avstånd kan den starkt röda skulpturen uttydas som eld, men närmare som en del av en stor buske med köttiga blad. Och ännu närmare, som en del av en aster av något slag – en blomma som för övrigt förekommer på omslagen till gamla persiska handskrifter. Konstnärens lek med skalan vidgar sinnena och ger mig en känsla av närhet till Sorkh, till något mer än mjuka och spetsiga former i träslaget björk. 

Nära Sorkh finns en skog, men vid närmare undersökning visar det sig att de tunna träskulpturerna, som är fästa i taket, har raka sidor och titeln Tagg (1-7). Det som i hastigheten kan tas för trädstammar är alltså taggar, kanske uppfattade av trädgårdens insekter – eller av oss människor som upplever faror. Men jag tänker att Samaneh Reyhani vill säga att det går att ta sig igenom handgripliga faror – eller hämmande känslor. Det handlar alltså återigen om skalan.
       Till utställningen finns korta ljudscener – en kvinna som sjunger ett par strofer, en vind som passerar, en vindklocka i trä som klämtar till... Ljuden känns inte illustrativa, mer som associativa, frambringande i rummet.
      På väggen mitt emot Gävle Konstcentrums stora fönster mot parken utanför finns tre mörka verk, Dörr (1-3). På de tjocka svarta träpanelerna har Samaneh Reyhani målat spridda och rätt spröda blommor. Det är som att upptäcka trädgården i mörkret genom en dörr du kan gå ut genom. Som tröst eller förtröstan: blommor existerar i mörkret, precis som du.

Gävle 2023-11-23 © Niels Hebert