En föraning om myllans svärta. Känslan av höst och bruna löv som faller. En kompakt och kärv ton där melankolin har sin boning. Arrangemang av abstrakta reliefer som med drömska rörelser ser ut att vilja dansa på väggen. Eteriskt laddade måleriska supernovor som lekfullt kastats ut i rymden. Det är något av det som kännetecknar Annette Sennebys utställning, där det atmosfäriskt klara sammanflätas med det tungt jordbundna.
       Att det är fråga om en retrospektiv utställning med samlade verk från slutet av 1980-talet fram tills idag är inget som märks. Verken i utställningen tycks kommunicera sinsemellan, likt ett pågående samtal där tiden som passerat inte tycks ha någon betydelse. Eller, låt oss kalla det små parenteser i den stora tidsrymden. Med minimalistens fingertoppskänsla tycks inget ha lämnats åt slumpen. In i minsta detalj är verken genomförda med minutiös exakthet. Motsägelsefullt nog öppnar noggrannheten upp för det svåråtkomliga. Gör det mer gripbart.

Utställningsvy © Annette Senneby (klicka på bilden för hög upplösning)

I verket Lågor hettar det till av ett underkuvat och farligt begär. Bredvid den kroppslika målningen hänger en kristalliskt transparent ögonform i utskuret glas. Vansinnesblicken i det kantiga inger en förnimmelse av den sammanfogade helheten. I andra målningar har täta små samlingar av fuktfläckar och djärva frågetecken samlats på lätt preparerad duk. Färgen är klar och luften lätt att andas.
       Annat är det i målningen Skugglandet. Här har en meteorit fallit ner från skyn. Det svarta i färgen lämnar en fysiskt tung smak av järnoxid i munnen. 
       På ett självklart sätt samspelar målningar och skulpturer med rummets arkitektur. Blicken skärps och omgivningen blir betydelsefull. En bänk som står placerad i rummet blir en del i den måleriska installationen. Det handfasta smälter ihop med det obegripliga. Poetiska himlakroppar möter det förtätade och dunkla. Det är både vemodigt och vackert. Och någonstans där i det allvarsamma lurar ett smittande skratt.

Stockholm 2023-10-18 © Silva Malmsten