Bortolami i Tribeca i New York visar en grupputställning med de fem konstnärerna Robert Bordo, Andreas Eriksson, Marina Rheingantz, Christine Safa och Anh Trân. Den geografiska spridningen är stor. Spridningen i ålder är också betydande, med födelseår mellan 1949 och 1994. Trots det är utställningen relativt sammanhållen, med många överlappande teman och röda trådar. I den mån utställningen har en specifik språngbräda, är det Helen Frankenthalers ord om den roll naturen och dess skönhet och ordning spelar i konsten.

Tydligast knyter Anh Trân an till Frankenthalers egen abstrakta expressionism. Hon låter sin vietnamesiska bakgrund flätas samman med konstriktningen och inte minst dess politiska roll i 1900-talets USA, och utmanar därmed västerländska idéer om abstrakt måleri. Hon har ett enda verk i utställningen, Searching the sky for dreams (barbed-wire lanes), men i rejäl skala. Liksom Frankenthaler och andra abstrakta expressionister målar Trân med duken liggande, inte på staffli.
      Robert Bordo tar i sitt måleri avstamp i kartor och topografiskt arbete. Det är målningar där färgen applicerats med olika skrapor, och i utställningens två verk får som oftast en enda färg dominera kompositionen.

© Robert Bordo

Även Andreas Erikssons kompositioner kan läsas “platt” som kartor eller flygfotografier, men också i djupled. Det geografiskt specifika är egenskaper som förstås kommer naturligt med landskapsgenren. Eriksson har genom åren utvecklat en stark visuell identitet i sitt måleri, där den omedelbara omgivningen kring Kinnekulle ger viktiga ingredienser. Färgen är mild och har applicerats lasurartat. Två av hans landskap ingår i utställningen. Hos Eriksson finns också en visuell koppling till textilkonst, uttryckt genom vertikala och horisontella penseldrag.
       Också brasilianska Marina Rheingantz verk har tydliga kopplingar till hemmiljön i allmänhet och textila traditioner i synnerhet, här uttryckt genom målningen Sibipurina, refererande till ett prydnadsträd kring hemmiljön.

Christine Safa dominerar utställningen i antal verk. De är också de i mitt tycke mest lättillgängliga. Rika pigmentlager av främst koboltblå möter jordpigment i enkla och strama kompositioner färgade av två medelhavskuster, i hemlandet Frankrike och ursprungslandet Libanon. Samtidigt med det specifika finns i landskapen en allmänmänsklighet, där man lätt kan lägga till egen erfarenhet och associationer.

Utställningens anslag är stramt, nästan kyligt. Some Landscapes är kanske vald som en självironiskt sval titel, en axelryckning – “det är vad det är”. Det är i det här fallet befriande att slippa få upplevelsen färgad av alltför mycket text. Utställningen är fysiskt sett lite otillgänglig och gömd, en trappa upp i den gamla byggnaden på Walker Street. Det är inget annat än ett rum med de fem konstnärernas verk, som får tala lågmält för sig själva och med varandra.

New York 2023-04-04 © Mattias Lundblad