Tyngdpunkten ligger på konst som förvärvats under senare år. En mindre del ägnas åt den klassiska, svartvita grafiken, som Falun varit något av ett centrum för. Målningarna är i förhållandevis stort format. Det kan ha att göra med ”rummets krav” när större rumsliga utrymmen ska få sin del av den konstnärliga gestaltning som grundar sig i enprocentsregeln och andra politiska beslut. Av utställningen går det – som väntat – knappast att avgöra om detta är ett slags regionkonst.

Tyst trädgård © Mia Malmlöf

I Astrid Sylwans målning Interproduktion tycks livets rörelser, dialoger och motstående krafter samlas som om de vägrar ta slut. Vi möter en hel del natur och växande som i Jan Edlunds Vattenlek, som hängts tillsammans med Thomas Hanssons porslinsfigurer som ur djup grönska gestaltar tro och hopp. I närheten finns en skimrande avskildhet, nämligen Mia Malmlöfs Tyst trädgård.
      En tyngdpunkt i utställningen är konstnärsduon Cooper & Gorfers tre stora fotobaserade hybridporträtt. I ett av dem, Ena holds the Sea, begrundar en ung kvinna samhörigheten med havets fiskar tills de tycks bli en del av hennes gestalt. Och kanske en påminnelse om rikedomar som kan glida oss ur händerna.
       Utställningens abstrakta verk tycks mig stillsamma och passiva i sammanhanget. Undantag är Matthias van Arkels och Mari Rantanens uppgörelser med ytan.

I utställningskatalogen finns en passus om ”svårplacerade” verk. Dit räknas givetvis Liv Strömquists Isprinsessa i genren ”mens-konst”, kanske också Nina Bondesons sminkbord där nagelbanden behandlas, en scen som ger associationer till operation och smärta.
      Dan Backmans målning Björn som förirrat sig in på en konstutställning får mig att tänka på utställningens underliggande arkiv.

Interiör med t v Inger Johanne Rasmussens stora textila verk

Vem som helst kan bli förvirrad av 21 383 konstverk. Elina Birkehag har gjort en konkret gestaltning av arkivets djup och erbjuder Samtal kring bortglömd tavla. På ett bord ligger tre anonyma verk, två målningar och ett grafiskt blad som konstnären hittat i arkivet. Hon har bett några personer om deras synpunkter, omdömen som jag delvis instämmer i.
       Ett av de tre verken har en förunderlig kraft i paradoxen uttryckslösa ansiktens starka uttryck: tre arbetare på väg hem från jobbet och en väntande flicka. Målningen är signerad Ingrid Eriksson (som jag på nätet kan identifiera som uppskattad Borlänge-naivist, verksam åtminstone fram till 1979). Men något annat av henne som liknar denna målning hittar jag inte.
      Region Dalarnas idé att låta publiken glänta på samlingarna är lyckosam. Inte minst i tider då oombedda tyckare ska tala om för oss vad konst är och inte är. Konst är nämligen som här – mångfaldig, sökande och oförutsägbar.

Falun 2023-05-17 © Niels Hebert