Lars Tunbjörk (1956-2015) tog klivet över från att vara pressfotograf till att etablera en ny estetik. Tunbjörkare blev ett begrepp som kom att påverka vårt seende och inspirera både filmare och fotografer världen över.
      Utställningen är finurligt byggt som en labyrint. Färgsättningen av väggarna bygger på Lars Tunbjörks palett: rött, gult och grönt. I stället för linjär kronologi informerar även ramarnas färg på hans olika fotoserier om var vi befinner oss. Några väggstora förstoringar på enstaka fotografier förstärker den smått absurda stämning som förvandlar besöket bitvis till en ren helvetesvandring. Vi möter fotografen själv än en gång som spegling i ögongloben av ett kvinnoporträtt taget 2006 i Karlskrona i serien Vinter.

Lars Tunbjörk slog igenom stort 1993 med boken Landet utom sig. Han jämfördes med stora svenska fotografer som Sune Jonsson, Christer Strömholm, Anders Petersen. Men han var annorlunda. Projektet etablerar begreppet "Tunbjörkare". Det fångar vardagsmiljöer som genom en magisk twist förvandlas till absurditeter, det fula och det vackra byter plats, skrattet och extasen övergår i sorg eller tristess, periferin blir centrum – och allt detta på ett surrealistiskt sätt utan upprättandet av värdehierarkier. En del såg detta som cynism, andra höll det för empatisk nyfikenhet.

Paris Fashion Week, 2004 © Lars Tunbjörk

Men där finns också en teknisk förklaring: Lars Tunbjörk använde blixt i dagsljus med ett egenhändigt konstruerat verktyg som spred ljuset jämt över bildens alla delar och motverkade djupskärpan. Han lät skeva linjer och vridna vinklar synliggöra dolda detaljer. I sviten Kontor från 2004 med interiörer från både Sverige, Japan och New York konfronteras elegansen och den tekniska rationaliteten av oredan i sladdhärvor, papperskorgar och skrynkliga plastpåsar. Den grå färgskalan betonar arbetets mördande tristess. I tagningar från Paris Fashion Week för tidningen Liberation 2004 framstår kaoset, hetsen och tröttheten, det oglamorösa bakom uppvisningarna, som det normala tillståndet.

Tunbjörk tog god tid på sig när han tog sina bilder. Han inväntade ögonblicken som blir till hans signum, ett visuellt budskap, om exempelvis hur konsumtionssamhället monterar ner folkhemmets vardag när solsugna semesterfirare slickar i sig ketchup och korv, och pensionärer trängs på stormarknader med vagnar fyllda av inhandlade extraprisvaror mellan sig. Inför andra bilder kan vi skratta och skämmas eller gråta på samma gång när vi upptäcker kontrasten mellan ödsligt moderna rum och längtan efter närhet, mellan teknisk anonymitet och kroppslig närvaro.

Utställningen kommer från Lars Tunbjörks Stiftelses samlingar i Borås. Där har det upptäckts ännu inte visade bilder från resor som Tunbjörk företog tillsammans med hustrun och dokumentärfilmaren Maud Nycander till Lettland. Med Ukrainakriget i bakhuvudet får dessa postsovjetiska scener från 1996–1997 en obehaglig laddning. Mörker och ruiner, fattigdom och förstörelse väcker ångest och vrede på samma gång. Och förtvivlan. Hur kan vi människor behandla oss själva och vår miljö så illa och så oansvarigt? Vad är vi kapabla till?  Det är frågor som bakom surrealistiska absurditeter ljuder igenom hela Lars Tunbjörks livsverk. Och gör dem ständigt aktuella.

Bästekille 2023-06-13 © Kristina Maria Mezei