Allt medan åren går minskar det dramatiska och drastiska i Thale Vangens skulpturala värld. Figurernas anorektiskt magra kroppar verkar nu lätta från marken för att sträva uppåt, graciösa likt balettdansöser. Det känns långt till kraftfulla hästhovar och jättestora rasslande vingar som hon konstruerade för inte så många år sedan. Om en då anade en grundton av frustration och vrede, tenderar nu en lyrisk-poetisk förundran ta överhanden.
       Hos Galleri Thomas Wallner kombinerar hon högt och lågt. Skulpturernas förhållande till jord och gravitation är tvetydiga. Det till jorden hörande förvandlas, ja, förandligas. De smala figurerna kallar hon Avatarer. De är sydda i utspänd hästhud och utför en exakt konstruerad balansakt på sina spetsiga ben. Med elegant lätthet verkar de till synes viktlöst lyfta, i stället för huvud dras en strutformad översta del mot höjden.

Träskulpturerna runtom i snidat eneträ håller sig till marken. Träet kommer från igenvuxna norska betesmarker som behövde röjas. Jordrök är skulpturernas namn, de är uppställda i grupper, några endast någon decimeter höga, andra närmare en meter. Barken är avskalad skikt för skikt för att behålla olika färgnyanser. Av den vidunderliga enedoften från ateljén sitter lite kvar i dem. De väcker vida associationer. Rökpuffar, eldslågor, andetag från jordens inre? Svagt böjda men spetsiga upptill ger de i ena stunden intryck av vagt velande försiktighet men i den andra ser jag dem som aggressiva och lömska.
       Thale Vangen studerade till biokemist innan hon slog in på konstnärsbanan. Hon har sökt sig bortom ord och teorier för att intuitivt jämka mellan det naturvetenskapliga och det mystikomgärdade i naturen. Hon fortsätter sina utforskningar av detta mellanläge i sina skulpturala former. Figurerna har ett slags väsenskaraktär, de är varken människor eller djur men laddade med såväl intuition, drifter och vilja som tankemässiga associationer. Materialen hämtas från naturen, från växter och djur. När de bearbetas av den konstnärliga handen genomströmmas de av kreativ energi som blåser liv i dem.

Mitt bland dessa nämnda skulpturer vilar Astralmantlarna i utställningshallen. Bara deras namn är en fullträff i dessa tider av återförtrollning. Utformningen är förföriskt vacker i patinerat brunfläckigt älgskinn. Likt stora maneter vilar större och mindre snäckskalsliknande former på marken med långa utväxter av svarta tagelstrån som bildar något av en skyddande ring runtom var och en av dem. Som ruvade de på något dyrbart i sitt inres mörker. En pärla? Eller själva livets frö kanske?

Utställningsvy © Thale Vangen. Foto Lotten Pålsson

Medutställaren Per-Olof Nilsson tecknar med oändligt tålamod kartor över minnets och medvetandets landskap. Han har lämnat det föreställande bakom sig, naturinslag finner vi i hans tidigare grafik, fast även där kombinerat med abstrakta mönster. Linjer, punkter, korta streck och fyrkanter bildar böjliga organiska former som mikroskopiskt små celler eller strikta geometriska ritningar som över trädgårdar eller landskap. I en handvändning vänds den tolkningsbenägna blicken från mikrokosmos mot stjärnorna och universum med gnistrande fläckar och mörka hål. Ser vi en av tanken föreställd utopisk ordning eller bilder av ett ständigt förökande och sig självt förändrande växande? Barkborrens gnagda gångar i nerfallna träd? Teckningarna saknar titlar. Återhållsamheten och stringensen i det svartvita uttrycket laddas av mångbottnad poetisk gåtfullhet.

När fysiken övergår i kvantfysik och forskningen kring naturen på jorden ställs mot det outgrundliga i ett oändligt universum utmanas det skapande konstnärliga medvetandet. Då uppstår det verk som passerar gränsen för det personliga och individuella. Det som speglas genom det omedvetna och gestaltas får en arketypisk karaktär. Detta är något som bildar en länk mellan de två utställarna hos Thomas Wallner.

Simris 2023-10-25 © Kristina Maria Mezei