Det känns direkt att Idun Baltzersens bilder laddar den stora utställningssalen i Lidköpings Konsthall på ett speciellt sätt. Utställningen har fått titeln Olja och fisk och det sägs ska vara ett sätt att närma sig den norska nationalkaraktären. För mig känns det sökt och påklistrat både före och efter jag sett utställningen. Det tillför inget utan snarare distraherar och stör tillägnelsen av de enskilda bilderna.
Man möts av ett stort verk (alla bilder är stora i den här utställningen). Den föreställer en flicka, gröntonad som av artificiellt skärmljus och fångad i dess kraftfält. Hon håller handen som om hon hade en mobiltelefon i den. Men den är borta och lämnar bara ett rött sken efter sig. Men frånvaron skapar paradoxalt en påtaglig närvaro. Flickan ser ut att vara försjunken i sin egen värld. Men hur egen är den? Den bombarderas oavbrutet hänsynslöst av Internets bildflöde. Det är späckat av baktankar och målmedvetna agendor som alla vill nåt som gynnar andras intressen än mediaslukarens.
Unga kvinnor som vänder sig ifrån världen är ett återkommande motiv i Idun Baltzersens bilder här och annars. Ibland tycker jag det för tankarna till Caspar David Friedrichs effektiva bildgrepp, en inte ovanlig intertext i samtidskonsten. Men de här bilderna skickar inte som hans tankarna mot det storstilat romantiska, utan mera mot en oviss framtid för personer med ena benet i tonåren och det andra tvekande på väg ut mot något okänt annat.
|
Utställningsvy © Idun Baltzersen (klicka på bilden för hög upplösning) |
Liksom Hannah Ryggens bilder, för att ta en norsk kollega ur konsthistorien, är Baltzersens konst både figurativ och symbolisk, ofta med stiliserade mänskliga figurer. Det speciella uttrycket hos Baltzersens skurna träplattor (här är det ofta masonitskivor) skapar expressiva uttryck som förhöjer känsloläget hos bildernas annars lågmälda karaktär. Bildernas ansenliga format är inte bara en teknisk utmaning, de ger en självklar monumentalitet åt de vardagsfigurer hon skildrar
Baltzersens bildspråk är kraftfullt och eget med motiv byggda av träsnittens skåror. Hon vet att använda det till starkt uttrycksfulla bilder. De stora träsnitten är ofta tryckta på tyg, av både tekniska och konstnärliga skäl. Färgerna är återhållna. Tekniken använd på det här sättet är ovanlig och det förhöjer i sig intresset för bilderna. Sättet hon använder den både ökar nyfikenheten och dramatiserar uttrycket. Lät det inte så högtravande skulle jag tala om en lyckad dialektik mellan form och innehåll. Och syntesen släpper loss oväntade konstkrafter.
En variant av Eugene Janssons badande är mera dämpat tvetydig om mansrollen än sin historiska släktings. Den ofta nämnda associationen till Edvard Munch känns långsökt för mig. Att Baltzersens versioner trycks på tyg ger många mervärden. I mina ögon har inte collagen av utskurna skivor alls samma estetiska eller innehållsliga slagkraft.
Ett avskilt, mörklagt rum i konsthallen har väggarna täckta av bilder, svåra att se i dunklet. Där visas också tre animerade filmer. De har en tydligare anknytning till utställningsrubriken. Budskapet förstärks av två kostymer med Titanic-referens. Dem ser jag mer som rekvisita som stryker under den svartsynta stämningen i den här utställningsdelen.
En av filmerna visar oljans baksida genom att låta den blanda sig i tvättvattnet och smutsa det som kommer ut genom kranen och den som tvättar sig. En annan tar upp fisket. Kanske pekar den på hur den norska fiskeindustrin deanimaliserar laxen och gör den till ett objekt för profit. I en scen plockas en mobiltelefon ur en fiskbuk. Pang på, direkt utan djupsinnigheter och kanske därför slagkraftigt. Det dunkla rummet känns ödesmättat på ett politiskt sätt. Den stora salen mera på ett existentiellt plan. Kombinationen ger en stark utställningsupplevelse.
Lidköping 2024-11-20 © Bo Borg |