Givet konstvärldens ungdomsdyrkan är Isabella Ducrot en anomali: ett 93-årigt stjärnskott. Trots att hon har varit verksam som konstnär i trettio år är det först under de senaste fem åren som hon fått sitt internationella genombrott. Både på marknaden och museerna. På Belenius visar hon nu ett tjugotal textila collage och målningar på papper. Med några få undantag är alla gjorda under 2024.

I de collage som inleder utställningen står klänningen och kimonons form i centrum. På spröda applikationspapper återges den platt och enhetligt genom patinerade tyger: smutsiga, lagade, ibland med målade rutiga eller prickiga mönster. På sätt och vis hanterar Ducrot alltid tygbitarna som ett slags måleriska komponenter. Och det är just sättet som tygerna infogas i ett egenartat, utvidgat måleri som är hennes forte.
     Det visar inte minst upprepningen av kimonon, som med trygg hand moduleras till ren form. I ett fall har ett nattlinne helt sonika sytts fast på ett stort, gulmålat ark, i andra fogas formen samman av flera tygbitar, medan den i Japanise Dress (2021) reduceras till tecken: till två randiga, mörkgrå tygbitar, ett bärande och ett vilande element – människans figur i sin mest förenklade gestaltning. Men det krävs att hon driver på mot måleriet och det abstrakta för att spänning ska uppstå.

Installationsvy © Isabella Ducrot. Foto: Ellinor Hall

Ducrot visar även en svit målade papperscollage av par i öm omfamning. Under en stjärnprydd natthimmel söker sig händer varsamt mot bröst och axlar som dyker upp på oväntade ställen medan kropparna flyter ihop. Verken ger vacker form åt den bekräftande beröringens trygga hamn, och hämtar kraft ur österländska erotiska illustrationer och tidig modernism. De målade pappersbitar som klär paren känns påtagligt textila och bildar en subtil länk till kimonosviten.

Det stora intresset för Isabella Ducrot beror nog inte bara på att hon delar hybriden måleri/textil med många yngre konstnärer, utan också på hennes nymaterialistiska patos. Tygerna har samlats under resor i öster. Men hon använder inte de luxuösa textilier som genom konsthistorien svepts om helgonens axlar, utan främst de tyger som tyst tjänar oss i hemmet. Denna enkla men fina lyhördhet mot materialens egen röst ligger också rätt i tiden.
      Men det är svårt att undgå att Ducrots långa, extravaganta liv i Rom (hon bor i Palazzo Doria Pamphilj) blivit en viktig del av hennes varumärke: ett tidstypiskt uttryck för hur konstvärlden famlar efter substitut till det manliga geniet. Onödigt. Allt som behövs finns redan i Ducrots verk.

Stockholm 2024-11-15 © Adam Rosenkvist