Flom – ordet låter så vackert på norska. Översvämning har inte alls lika poetisk klang, ordet kan också översättas till flöde, flod eller ström. Bergen, där utställningen äger rum, är en av Europas regnigaste orter. Vatten porlar och forsar, det störtar ner, skapar ras och översvämningar. Naturens krafter är påtagliga. Hanne Friis har skapat ett monumentalt och platsspecifikt verk som gestaltar detta flöde. Platsen är Tårnsalen i Lysverket, ett stort kvadratiskt rum med en cylindrisk lanternin, som ett torn.

© Hanne Friis

Tusen meter syntetisk organza har gått åt för att göra denna installation. Storlek och materialåtgång är också det första jag ser när jag kommer upp i den högtidliga salen. Tre stora element av dramatiskt draperade tygsjok hänger ned i lanterninen. Med täta, hårda veck (smock) har den tunna organzan modellerats till organiska formationer som liksom växer ut från den klassiska draperingen.
      Solljuset är det andra mediet som Friis laborerar med i denna installation. Liksom i ett rosettfönster i en medeltida katedral så strålar ljuset in genom de färgade tygerna. Ljuset materialiseras i tyget, luften tecknas och det blir magiskt, överdådigt och mäktigt. De tre färgställningarna turkos, rosa-beige och svart leder associationerna i olika banor: luft, vatten, is, jord, kött, aska, och kanske till bibliska teman som förödelse och domedag.

Hanne Friis konstnärliga teknik är växtfärgade, veckade och modellerade tyger av olika kvaliteter som formas till kraftfulla, mjuka skulpturer. Nästan alltid relaterar hennes arbeten till något organiskt, ett flöde, fallande och växande. I Flom har hon spänt bågen. Utmaningen med monumentala gestaltningar är att ladda dem, ge dem innehåll som motsvarar formatet och resurserna de tar i anspråk. Hanne Friis verk fladdrar nära gränsen då man ställer sig frågan – varför så stort? Men så kommer en solstråle och tänder till hela installationen. Det triviala och det magnifika ryms i samma verk.

Bergen, Norge 2024-06-12 © Anna T Wolgers