Ur skuggorna kryper minnena av förlusterna fram. Rumänske målaren Adrian Ghenie fortsätter att iscensätta sig själv genom kollegernas verk. I London för två år sedan trädde han fram bakom Andy Warhols Marilyn som mask. På Albertina Museum i Wien i höst har utställningen skapats kring förlorade målningar av Egon Schiele.

Förlorade målningar av Egon Schiele (klicka på bilden för hög upplösning)

De insektslika och tentakelartade fingrarna spänner gesterna runt den magra figuren och pressar bildrummet konvulsiviskt. Adrian Ghenie smälter samman Egon Schieles samtida världssmärta med den tid som är vår. Då bröt det Habsburgska riket samman och smältdegeln rann över med oöverskådliga konsekvenser ett par decennier senare. Idag stelnar Ghenies fingrar runt dagens digitala snuttenalle som om den vore kontakten till en bättre värld, i stället för en giftbägare fylld av hat. Kropparna, eller självbilderna, vrids och vänds och sträcks ut.
      Adrian Ghenie visar målningarna och teckningar som likvärdiga verk. Motiven prövas i de olika uttryckens versioner. Som extremt driven tecknare i en expressiv tradition är det intressant att sedan följa hur Ghenie transponerar skissen till måleri. Han behåller tempot och attacken med hjälp av ivrigt virande färgslingor och ilskna isättningar som förstärker de frusna rörelserna.

Resurrection 2, 2024 © Adrian Ghenie (klicka på bilden för hög upplösning)

I utställningen visas en rad med svart-vita fotografier av Egon Schieles förlorade verk. Adrian Ghenie har förhållit sig mycket öppen till förlagorna och låter behandla dem bryskt för att kränga dem över sin egen kropp. Mobilen, hans lap top, gympadojorna och den söndersnurrade gaming-stolen återkommer men mer återhållsamt som rekvisita den här gången. Tidsmarkörerna är överflödiga. Skeenden då och nu påminner ändå skrämmande om varandra.
      Schieles ångest i skuggorna är lätt att ikläda sig. Ackorden smörjer Ghenie med accenter i coelin, tegelrött och järnoxidgult. Han anstränger sig inte för att visa sina måleriska kunskaper utan snarare smiskas målningarna till ett stumt skri som en hälsning till Francis Bacon, eller ännu hellre till Philip Guston. Men det är kolteckningarna som gör Adrian Ghenie mer unik idag. Traditionen finns förstås där och Ghenie döljer den inte. Smärta, förlust, melankoli och längtan har alltid lämpat sig att förmedla kolsvärtad.     

Wien 2024-11-12 © Susanna Slöör