I Anish Kapoors konstnärskap är det de största frågorna och de största känslorna som bearbetas. En strömvirvels kraft i Descension och den svarta kvadrat i verket Memory, som vidgas och växer sig större ju längre man står kvar och väntar in ögats mörkerseende. En motsättning mellan det konkret påtagliga och det abstrakt upplevda.
     Verket Descent into Limbo associerar jag med svarta hål. En dragningskraft så stark att jag inte kan se mig mätt, en gravitation så stor att tiden tar slut. Upplevelsen av oändlighet.

Descension, 2015 © Anish Kapoor (klicka på bilden för hög upplösning)

Jag blir påmind om materialets betydelse. Vad hade skulpturen Grave varit utan sin vantasvarta yta? Hur hade verket upplevts? När jag står framför verket ser det ut som en stelnad jordhög efter att en grav har grävts ut eller kanske formen av en grav upp och ner. Upphöjd istället för nedsänkt. Den vantasvarta ytan gör att känslan av sorg upplevs bottenlös samtidigt som en oändlig rymd gestaltas. Det är ljus och mörker, lätthet och tyngd på samma gång. Ögonblick och evighet, ord och ordlöshet. Jag fotograferar verket och när jag sedan ser bilden, tycks den tredimensionella skulpturen vara bortriven, de tredimensionella dragen har suddats ut och ersatts av ett svart hål, svartare än svart.
      Enligt Wikipedias artikel om vantasvart, förbättras "känsligheten hos olika mätinstrument på jorden, i luften och i rymden" på grund av "materialets ytterst låga reflektionsfaktor". Det är inte enbart mätinstrument som får en förbättrad känslighet, tänker jag. Jag påverkas på ett sätt som jag inte är förberedd på. Känslan av oändlighet blir starkare och mer storslagen när svart i en ytterligare dimension används.

Descent into Limbo, 1992 © Anish Kapoor (klicka på bilden för hög upplösning)

I Anish Kapoors maximalistiska minimalism är materialet av betydande vikt. Spegling, färg, djup och viktlöshet förändrar betraktarens uppfattning av objekt och rum. Verkens omisskännliga närvaro gör upplevelsen påtagligt sinnlig och fysisk. De talar till ens undermedvetna, på något märkligt sätt, och väcker både nyfikenhet och rädsla. De är som flyktiga minnen där något är på väg att försvinna, samtidigt som något är på väg att upptäckas. Utställningen i sin helhet upplevs både omtumlande och häpnadsväckande.

Ishøj, Danmark 2024-05-01 © Emelie Ånskog