För femte gången visas Love Lundell på Wetterling Gallery med sina patenterade, målade collage av eklektiska referenser. Tekniken trogen, har Lundell till denna gång bytt motiv. Om dukarna förut gått åt det symbolistiska eller surrealistiska, utforskar nu konstnären det abstrakta. Tilltaget, att klippa sönder, och förbli i abstraktionen, kan tyckas motsägelsefullt. Det dadaistiska collaget vilar i en tradition av att låta fragmentera etablerade världsåskådningar eller att föreställa sig utopiska visioner. Lundells tillvägagångssätt tycks illustrera en oförmåga att se världen på nytt och kanske är det inte konstigt. I en obegriplig samtid på undergångens rand finns inga givna system att klippa upp och ännu mindre att på nytt sammanställa.

Associationerna till vår osäkra tid förstärks av utställningens mångtydiga titel OMEN. Trots det, tar konstnären tillflykt i det egna snarare än att kommentera världsläget. OMEN delar namn med en av de monumentala dukar som fortfarande rör sig inom det figurativa (2024). I ett upprutet bildrum till interiör, sitter en pojke i keps med USA:s och Sovjetunionens flaggor under slagordet ”Disarmament”. Vad världen var enklare förr när den bestod av enbart två supermakter.

Utställningsvy © Love Lundell

Love Lundell har dock tagit tillfället i akt att verkligen pröva experiment-vingarna i denna utställning. Vid sidan av verken i olja presenteras två collage i kol på papper som visades på Åbo konstmuseum i fjol. Reverberation (2023) och On Demon Wings (2023) fungerar som pendanger. Den ena en inbjudande trolsk skogsdunge, den andra ett apokalyptiskt industriellt landskap. Tekniken att skapa landskap utifrån collaget är ett utsökt intelligent sätt att dekonstruera idéen om den enhetliga naturen. Tekniken påminner om teaterscenografier och tankarna går till 1700-talets ”scenerier” som belyste landskapsmåleriets teatrala funktioner. Det är nytänkande, och jag hoppas verkligen att Lundell fortsätter på detta spår.

Det gäller även assemblagen Fool’s Gold (2024) som är insprängda i utställningen. Fågelpiggar installerade i tomma ramar skapar en komisk, om än våldsam, kommentar om konflikten mellan uppsåt och tolkning. De vassa spetsarna tycks varna om att föreställande tolkningar ska hålla sig borta. Det är ett självironiskt försök att upprätthålla autonomitet. Placerade intill hans figurativa målningar antyder det kanske också vad konstnären tycker om tidigare uttolkningar.
      OMEN spretar i presentationen men den tillåter konstnären att visa upp sin breda palett. Det bränner till som mest i utfyllnaden och om utställningstiteln varslar om förändring, hoppas jag det även gäller vad vi kan förvänta oss av Lundell i framtiden.

Stockholm 2024-05-08 © Otto Ruin