| Bonniers Konsthall må vara en stor kostym att fylla. Ändå  har Frida Orupabo skapat en intressant utställning där hon visar sin fotobaserade  konst, som ett uttryck för en inre nödvändighet. Basen är hennes Instagramflöde  från drygt tio år tillbaka, #nemiepeba. Utifrån detta blev hon upptäckt och  etiketterad som konstnär. Numera är hon en institutionernas favorit internationellt,  inte minst sedan hon deltog i Venedigbiennalen 2019. Det finns fog för den uppmärksamheten  även av rent konstnärliga skäl. 
                          
                            |  |  
                            | Woman with Dog II © Frida Orupabo (klicka på bilden för  hög upplösning) |  På utställningen hänger tre collage, med sina säregna lager  på lager, av en hopfogad kvinna. Ansiktet och kroppens delar är hämtade ur  historiens kvarlevande, evigt hemsökande pornografi från nätet. Ett fotografi  av Josef Koudelka med en osaligt irrande, magerlagd svart hund mot  vit snö flammar plötsligt upp för mig inför mötet med ett av dem. Spetsiga  bakåtstrukna öron och en ormliknande svans piskar. Över en av kropparna vilar här  den svarta hunden täckande kvinnans kropp, inte Koudelkas hund men en snarlik.  Stint stirrande i stället för irrande mot oss. I Frida Orupabos Instagramflöde finns  en bild av det trehövdade monstret Chimera, som en kusin till hunden i snön. En  synonym till det antikt härledda ordet chimär är hjärnspöken. Och det är sådana  som Frida Orupabo effektivt drar upp ur sina digitala gravar och utsätter oss betraktare  för.
 
                          
                            |  |  
                            | Lead by the Nose© Frida Orupabo |  De plågade mörka kvinnofigurerna är sorgset groteska, men  svävar också som änglalika bokmärken mot den vita väggen. Den här skarpaste av  kontraster mellan vitt och svart är viktig och betydelsemättad för  installationen av hela utställningen. Bilder och verk aktiveras märkvärdigt  överrumplande genom dem. I den största av salarna sker överfallen från sidan, ovan- och  underifrån. Det är inte meningen att det ska gå att greppa helheten genom att  stå i dörröppningen eller vid sidan av. Vita podier i olika höjder bygger ett  sterilt landskap som döljer och hastigt avslöjar de arrangerade citaten av  bilder när man rör sig kring dem. Möjligen är utställningsidén starkare än  resultatet, men det ursäktas i mötet med de enskilda verken. Centrala är de två  collagen Big Girl. I nummer två av dem riktas blicken mot oss och ögonparen går  att söka i fler verk. Blickarna i rummet, våra och deras, är trådarna att följa.
 I en värld som exploderar av AI-manipulerade bilder återbringar  Orupabos papper och påsnitar historierna till en reell, påtaglig verklighet. En  fallande, kanske skadeskjuten motljussvärtad kråka hos Koudelka söker i mig kontakt  med en av Orupabos svarta flickor som i sin tur söker sin gud. Klövar, klor och  bocksprång, vässade tänder och en tandlös kam läggs som en sordin över Frida  Orupabos skarpt verkande toner. Undergivenhet vänds till motsatsen, flimrar  åter.                                              Stockholm 2024-09-04 © Susanna Slöör |  The Adventures of th Black Girl in Her Search for God © Frida Orupabo
  Giggles © Frida Orupabo
  Big Girl I © Frida Orupabo
 |