Nyrénhallen på Värmlands Museum är enastående vacker med stora fönster ut mot Klarälven och ett trärent grangolv som påminner om skogslandskapet. Katja Pettersson, som har sina rötter i Karlstad, har gjort sin utställning anpassad efter rummet. Det är nio monumentala akvareller och tre skulpturer av vax. Utställningens titel är Glitch vilket är en term för ett glapp, ett tekniskt fel i ett elektroniskt system. Ett glapp, ett hack, en glipa kan också tolkas som en öppning, en möjlighet till en annan förståelse för verkligheten.

Motiven i bilderna är framför allt färgerna som flödar, rinner och lyser – akvarellens signum. I ögonhöjd på varje vepa tecknar sig fragment av en kropp, ibland nästan i kubistisk upplösning. Smärta, tänker jag, och smärta är också en bärande faktor i gestaltningarna läser jag senare i utställningstexten. Kroppen speglas i vad man kan tänka sig en vattenyta (eller underjorden?) och spegelbilden tar form av en snäcka, av växter eller ett djur. Motiven tangerar något uråldrigt, mytiskt. Allt är i rörelse, allt kan flyta samman, människa blir natur, tiden är upplöst.

© Katja Pettersson Foto: Lars Sjökvist

Akvarellfärg som flyter ut och bildar organiska och slumpmässiga formationer är en underbart rolig teknik där allt blir vackert – men att göra konst av det är en annan sak. Katja Pettersson behärskar vattnet, pigmenten och pappret till suggestiva målningar som pendlar mellan svärta och ljus. Pigmenten i färgen får en roll att spela som naturelement, som mineraler, somliga mer lättlösliga, andra mer kristallina – det är kemi.
       Min blick dras mot detaljerna där pigmenten gnistrar som juveler. Skulpturerna för tankarna till skogsväsen, ur en trädgren växer en fot. Händer, ben och fötter smälter samman i organiska formationer och vaxet skimrar som pärlemor. Rummet är komplett.

Glitch som fenomen gestaltas som en kroppslig och sinnlig erfarenhet. Det är snyggt, elegant och kontrollerat, temat till trots. Men anpassningen till rummet och miljön tar nästan udden av den svindlande bildvärlden. Just detta är också min enda invändning: både rummet och publiken tål ett större motstånd.

Karlstad 2024-07-02 © Anna T Wolgers