Skillnaden kunde knappt vara större. Vid ingången ett litet försiktigt brinnande ljus, en blek silverstiftsradering på papper. Runt hörnet i stora rummet längst bort: en väggstor målning präglad av svårstyrt gestmåleri i rött, blått och grönt. Kaotiskt överarbetad explosion.
       När Nicklas Randau återkommer hos Thomas Wallner i Simris finns samtidigt hela det tidigare mellanregistret kvar, det mellan snabb intuition och eftertankens svårmod, och det är det mest intressanta. Här navigerar han i minnenas förbiilande värld där direkta sinnesupplevelser svalnat, kondenserats och endast essensen är kvar. Men den doftar och andas och fylls av det tidsspann som också utgör en avsevärd del i verkets tillkomstprocess: begrundandets och eftertankens tid.

Den är kanske kvalfylld och tillhör natten. ”På natten stiger helvetet upp på jorden”, som Olga Tokarczuk skriver i Löparna, en bok som Nicklas Randau nämner som inspirationskälla. Och i skymningen förlorar världen sina skarpa kanter, i mörkret reduceras och komprimeras formerna. Randau skrapar ytorna rena från färg. Grunderingen, spännramen och dukens gräng skapar visuella vibrationer och knappt förnimbara mönster. Skogens träd förvandlas till en gåtfull ridå. När han låter de pastosa feta dragen vara kvar på ytan, glimmar svärtan utmanande. I en snabb version formar den sig till ett poetiskt minne av koltrastens sång på kyrkogården.
      När melankolin inte tjocknar till ”svart gryningsmjölk” för att citera poeten Paul Celan, en annan av Randaus själsfränder, skimrar eteriskt tunna färgskikt genomskinligt och lätta som andetag. Nu kanske laddade av bevarad, dunkel livskänsla bortom orden. 
      Det krävs tid och empati för att få stenar att blomma. Men Nicklas Randau är på god väg.

Ur Never forget © Carl-Oskar Jonsson (klicka på bilden för hög upplösning)

Medutställaren Carl-Oskar Jonssons kolteckningar avtecknar sig i en omsorgsfull hängning mot den vita väggen. Det exakta avståndet dem emellan återskapar kalenderns monotona rytm från dag till dag under veckor som följer på varandra. I en medföljande text pekar Jonsson på hur alla människor alltid är på väg någonstans och i kolteckningarna ser vi mycket riktigt endast fötter och skor ila bort. Skuggor runtom dem skapar rum och rytm. De går runt som kring ett tomrum som lyser vitt i bildernas mitt. Ett anonymt porträtt kanske gestaltar en iakttagare full av misstro och missnöje. Det är kanske också han som i ett liggande verk håller upp ett brev där det berättas om ett utbrytningsförsök: Om att få nuet att stanna upp, mot den teoretiska fysikens alla lagar och ändå försöka ge det plats och utrymme mellan det som varit och ska komma.
      De två konstnärerna kompletterar varandra i just hur de förhåller sig till upplevelsen av tid i en utställning som ger mersmak.

Simris 2024-06-20 © Kristina Maria Mezei