Årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiater heter Anastasia Savinova (f. 1988) och Erik Thörnqvist (f. 1994). I vanlig ordning innebär det 200 000 kronor att dela på och stor utställning på Bonniers Konsthall. Båda konstnärerna arbetar i flera medier, men visar främst skulptur i konsthallens knepiga salar, som de har gjort klokt i att dela upp mellan sig.

Erik Thörnqvist är en konceptuellt sträng konstnär, med vass form- och materialkänsla. Referenserna är många. Inte minst till modernismens arkitektur och design, som i flera fall omförhandlas ur queera perspektiv. Skulpturerna Standmaschines (2022), ett slags förmänskligade designklassiker av Perriand och Hoffmann, är briljanta i sin lätta absurditet – och vänder ut och in på originalens funktionalitet.
     Ett liknande grepp finns i en elegant kakelvägg, där modernismens ornamentbefriade renhetsideal undermineras genom ett glory hole. Det något övertydliga verket leker med blickens makt och spänningen mellan närhet och avstånd, det synliga och dolda. Det gör också plaströret som sticker ut ur väggen bakom. Med jämna mellanrum avger det ånga, som en vink till det sensuella rökutbytet mellan fängelsecellerna i Genets film Un chant d’amour. Det ger en behövlig sinnlig dimension till den annars perfektionistiska estetiken.
     En bit därifrån står en stor stålkonstruktion som hämtar sina mått från en trappa ritad av Adolf Loos. Som kommentar på den manliga blicken i Loos rumsplanering fördjupar den Thörnqvists oväntat sammanhållna helhet, men känns ändå en aning undergestaltad.

Tidal Gathering, 2024 © Anastasia Savinova

Anastasia Savinova, i sin tur, ger sig i kast med en av vår tids ödesfrågor: människans relation till havet. Angeläget, men också svårt att stå ut i mängden. Många har under de senaste åren behandlat våra kollapsande ekosystem och, som Savinova, vänt sig till forskning och andlighet.
     I konsthallens största sal visas Dialects of the Deep (2023), som skapats i samarbete med en marinbiolog och en ljudkonstnär. Från taket hänger tre enorma kokonger gjorda av gamla båtskrov från Barents hav. De fungerar som resonanslådor för inspelningar av torskars parningsläten, vilket ger rummet en mystisk, mullrande atmosfär. Det är ett storslaget verk, som på ett originellt  sätt levandegör Savinovas idé om ”mer-än-mänskliga” ekologier.
     Den förhöjda stämningen går igen i skulpturgruppen Tidal Gathering (2024), som visas i en trång passage. Formerna påminner även här om kokonger, gjorda av snäckskal, fiskskinn, rep och gräs. Pilligt handarbete ligger bakom dem. Ändå känns de som underliga naturföremål som hittats uppsköljda vid strandkanten. De har en märklig, kvardröjande skönhet.

Stockholm 2024-12-17 © Adam Rosenkvist