| Gunilla Sköld Feiler  kallar sin utställning på Sandvikens konsthall för Glanssot.  Tuschtmålningar på japanpapper  dominerar utställningen, en  hommage till den glänsande svärtan.                        Begreppet glanssot syftar på de reflekterande, brunsvarta rester  som uppstår i skorstenars botten och som förr  användes  som medicin bland annat mot hysteri. Jag anar konstnärens  leende: Javisst, det mesta är hysteriskt, men vi försöker  med konst...  I Konsthallens entré möter ett verk som följt  konstnären  genom åren  och förändrats  med tiden. Det heter Sirener och megärer och består  nu av tre rader om sex målningar. Att sirener är farliga  fresterskor till havs vet vi. Megär är enligt uppslagsboken "en  argsint och grälsjuk, ofta något till åren kommen kvinna". Likt tidigare delar av  serien är  kvinnors underkläder motivet. Gunilla Sköld Feiler  lockar fram rysch och pysch i tusch, men också klädnader  av hårdare  skal. Storlekar varierar och besökaren kan begrunda klädernas  makt och allt annat som kan peka på den ordning som delvis fortfarande gäller  och kan göra vemsomhelst grälsjuk. Som en kommentar står  ett par bautastora dykarskor framför Sirenerna och megärerna.  Detta funna objekt kallas Plats på botten... och kan tolkas som en  traditionell, manlig blick.
                           Utmed Konsthallens långvägg breder installationen Mellan jord och hav och himmel ut sig och dess många  delar tycks som höstlöv i stormen. Det  kan vara en arm där, en liten fladdermusunge, en  flagga, en byggnad, en ljuskrona. Inget kan fastslås,  men som jag förstår det: konstnärens  tänkande  om världens  splittring och människors försök  eller plikt att verka för helande och mening, i vår  tid (säkert  i andra också) – ett mödosamt arbete. Men  möten  i en konsthall kan som här verka i helande riktning.  
                          
                            |  |  
                            | Mellan jord och hav © Gunilla Sköld Feiler |  Tuschet har i Glanssot fått  sin egen målning. Här  drar det svarta i väg likt snoddar på en tung teaterridå.  Det är  intrikat knutet och suveränt veckat i denna underkant, och kan  ses som en hyllning till färgen, tekniken, kunskapen och måleriet. En annan målning har titeln Lemmar. Vi ser åtta armar, en del vridna och mer trädstammar.  Kanske handlar det om tron på förmågan hos livsformerna att de kan sträcka  sig i olika riktningar för att ge eller få bistånd.
 Två verk som mer är  försjunkna  i sig själva  är  assemblagen med titeln Det som svårligen låter  sig begripas och uträknas. Deras livsmening tycks vara den  hopplösa  uppgiften att förstå världen  genom siffrorna på sin egen tumstock. Tumstocksfigurerna  omges av målningar i blandteknik,  Karyatiderna, kvinnor som ibland tjänstgjorde i stället  för  pelare i antikens tempel. Nu har konstnären befriat dem och de står  ännu  stilla som om de sakta kände friheten efter det tunga förtrycket.
 Vara eller inte vara ö är  en svit målningar som beskriver hur (priviligierade) människor  lever på eller uppfattar sin ö – från paret som  rofyllt betraktar havet till exploatören som hugger in på berget. Utställningen mynnar ut  i ett eldtema. Dit hör den nya målningen  Av eld är  du kommen, en väldig, glödande  form – pokal eller gestalt – i vidsträckt landskap. 
                          Lysande är  också utställningens helhet.
 Sandviken 2024-10-02 © Niels Hebert |  Glanssot © Gunilla Sköld Feiler
    Det som svårligen låter  sig begripas och uträknas © Gunilla Sköld Feiler
    Extremiteter © Gunilla Sköld Feiler
 
 |