Artipelags museichef Bo Nilsson talade gärna, mer förr än nu, om utställningar som varma och kalla duschar. Den nu aktuella konsthistoriska utställningen med solrosor som tema måste hänföras till den första kategorin. I alla fall i relation till den föregående, den med Berlinde De Bruyckeres samtidigt brutala och överestetiska verk.
     Där den belgiska konstnärens gigantiska skulpturer till stor del handlade om död och förgängelse, och detta i en mycket begränsad färgskala, är Artipelags stora salar nu fyllda av livfulla verk i alla möjliga storlekar och färger – inte bara solrosgult.
     Det finns undantag förstås, som Anselm Kiefers skulptur Das Sonnenschiff, där vissnade solrosor sticker ut ur staplade, vitmålade lådor. Ai Weiweis gråa hög med keramiska, handmålade solroskärnor – en liten replik till hans gigantiska installation på Tate Gallery – och Gerry Johanssons svartvita fotografier av vissnade solrosor i olika länder är inte heller så muntert färggranna.

Das Sonnenschiff, 2010 © Anselm Kiefer. Courtesy Thaddeus Ropac (klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningen visar lika överraskande som övertygande att det inte bara varit Vincent van Gogh som fascinerats av den, måste man säga, storvulna blomman. Det hade förstås varit toppen om åtminstone en av hans femton solrosmålningar kunde fått en plats, men till det krävs nog en konstinstitution på en ännu högre nivå.
      Den samtidigt pågående Imagine van Gogh – en så kallad "immersiv konstupplevelse" – duger inte som ersättning. Tvärtom utgör det på senare år allt vanligare konceptet med projicerade uppförstoringar i rumsliga installationer en banalisering av ikoniska konstnärskap: måleri reducerat till spektakulära smällkarameller.

Solrosen – som råkar vara Ukrainas nationalblomma – har förekommit som motiv ända sedan 1600-talet men fick ett uppsving mot slutet av 1800-talet. Utställningens äldsta verk, en underbar målning i fransk naturalistisk tradition av Skagenmålaren Michael Ancher från 1889, gjordes vid samma tid som van Gogh skapade sina ikoniska bilder. En lämplig startpunkt således.
     Hoppet fram till de senast tillkomna målningarna – av Clara Gesang-Gottowt och Edit Sihlberg – är långt men inte så apart. Såväl Gesang-Gottowt som Sihlberg jobbar ju i en målerisk tradition som kan spåras tillbaka till Ancher. Båda visar mycket fina verk, varav några gjorts speciellt för utställningen. Jag gillar särskilt Gesang-Gottowt vars skimrande måleri mellan abstraktion och figuration är alldeles utsökt vackert med oljefärgen som subtilt – nästan lite antroposofiskt – gnidits in i linneduken. Det är lite udda men kul att två av bilderna tycks referera mer till Monets näckrosor än van Goghs solrosor.

Emil Nolde Sonnenblumen – Abend I, 1944 Stiftung Seebüll Ada und Emil Nolde © Nolde Stiftung Seebüll

Det finns fler fynd att göra i den spatiöst hängda utställningen. Som några expressiva Emil Nolde, några Olle Bærtling innan han blev konkretist och enstaka mästerverk av Bror Hjorth, Hilding Linnqvist, Thorvald Niss och Carl Larsson.
      Utställningens svagaste del är den fotografiska. Mästerfotograferna Gerry Johansson och Edward Steichen har – förstås – bättre verk att visa och Rinko Kawauchis och Thomas Struths intetsägande traditionella blomsterfotografier känns mest som utfyllnad.
      Mina invändningar till trots är det ändå en generöst publiktillvänd och härlig sommarutställning. Att den ska vara kvar hela hösten och ända in på vintern (slutdatum är 5 januari 2025) känns dock lite segt. Men så är det ju nuförtiden att utställningsperioderna på konstinstitutionerna bara blir längre och längre och längre.   

Gustavsberg 2024-07-02 © Dan Backman