På Aguélimuseet i Sala möts i sommar två sinsemellan mycket olika konstnärskap. Det är lågmält och livligt i samma rum. Elisabeth Billander visar objekt med utgångspunkt i lägen av eftertanke, saknad och sorg, medan Jonathan ”Ollio” Josefsson i sina verk söker en förening av graffitins färg- och formspråk med den traditionella, tuftade mattan.

Jonathan Josefsson blev först känd som graffitimålaren Ollio i Göteborg på 90-talet och graffitins uttryck finns i mattorna som hänger på museets väggar, men anslaget är mjukare. Jag associerar till biologiska former sedda i mikroskop. Inte snäckor, inte larver, inte insekter, men en blandning av celler så som naturen är uppbyggd – av delar som skapar starka enheter. Det mesta tycks livskraftigt, även om en mörkare ton finns i ett par mattor, som en oro över något kommande.
     Tuftning – att måla med garn – görs numera ofta med maskin som skjuter in garnet i den bakomliggande väven. Metoden är direkt och snabb och man kan jobba samtidigt med olika garner. Jonathan Josefsson garnblandning ger effekter även vad gäller mattans strukturer. Färgvalen förstärker känslan av djup och perspektiv i mattorna. Att färgfälten ibland är motsägelsefulla bidrar till rytm och puls.

Installationsvy (klicka på bilden för hög upplösning)

Elisabeth Billander har intill sin Vänthall i form av en kvadratisk marmorplatta, placerat en busshållplats och på stolpen en text i vilken avsändaren meddelar vardagligheter – och avslutar med att berätta att hon eller han gjort stor plats för att ta hand om den lilla sorgen bättre.
     Vid väggen intill står två stolar. På den ena sitter en schematiskt sammansatt gestalt. Verket heter Resenären. Besökaren kan sätta sig på den andra stolen och lyssna till trafikbrus i hörlurarna.
      Vi har på vägen hit genom utställningen passerat Sankt Gertruds altare, där stearinljusen trängs. Gertrud har kallats resenärernas skyddshelgon. Kanske är det hon som sitter på din stol beredd att lyssna eller trösta. Vad vet vi om medresenärens sorger och bekymmer?

Ur en gammal skrivmaskin flödar de många, långa breven hem. Texterna syns inte, men frågan återstår om vilken mening breven hade. Kanske handlar verket och Resenären båda om att reda upp bland människors bekymmer (inklusive de egna) och om vad som sades eller kunde sägas – och förbereda sig för det som faktiskt väntar när bussen dyker upp vid hållplatsen.

Sala 2025-06-18 © Niels Hebert