Utställningen ger sig först tillkänna via avlägsen musik. Ljudet blir starkare genom den breda korridoren på Bohusläns museum och dess centra visar sig vara i hjärtat av Billgren & Uhlinders utställning. Mellan konsthallens två större salar ligger ett mindre och mer intimt rum där musiken flödar nostalgiskt till dokumentation från konstnärernas första gemensamma utställning på 80-talet.

Innan man når detta hjärta passerar man först ett rum fyllt av flytande naturscener, nästan abstrakta med sina slöjlika penseldrag. Man kan förnimma doften av blött papper. Den vilt ryckiga naturen hos Billgren stramas upp och ges tydlig form i Uhlinders bildväv; här är växtligheten planterad och välskött och dess form övergår snart i rena mönster. De upplöses nästan - som de målade landskapen – fast genom att bli mer definierade, ta mer form. Det organiska i bilderna bryts ofta av skarpa linjer, en futuristisk byggnad eller en kyrka svajande som en julgranskula. Färgerna spelar på ett särskilt sätt och går man nära syns de många olikfärgade trådarna som ligger likt ett raster av pixlar i arbete.

Installationsvy © Helene Billgren, Stefan Uhlinder (klicka på bilden för hög upplösning)

I det större rummet sträcker sig en av dessa vävar från golv till tak och dess dominanta citrongula färg lyser i den vita omgivningen. Silhuetten av en flicka med vattenkannor i händerna rör sig mitt i ett dystert landskap, en torrlagd flod där snäckor och stenar täcker ytan. Under dem kryper ett rotsystem fram och letar sig allt djupare ner i marken. Svarta träd sträcker sig uppåt i väven och från dess krokiga grenar hänger stora skepp och fartyg. Kanske har de fastnat där efter en väldig storm, spottats upp ur det hav som sedan dragit sig undan.
       Tvärs över oceanen av golvyta i rummet hänger negativet i form av ett kolsvart sammetstyg, så djupt svart att den skapar ett sugande tomrum. Det blir en plats att vila medvetandet en stund för att sedan sondera vidare bland tråd, rök och damm.

Installationsvy © Helene Billgren, Stefan Uhlinder (klicka på bilden för hög upplösning)

En kvinna blundar och ler brett samtidigt som hon genom ett slags dubbelexponering för sin cigarettkrönta hand fram och tillbaka. Röken har lagt sig mjuk och smidig över hennes hals och smyger vidare i sidled. Klänningens bruna tyg får sin glans genom bortskrapningarnas negativa streck och endast ansiktet och handen framträder med tydliga konturer. Det finns en anspråkslöshet i Billgrens val av material som istället för att förringa bildens innehåll snarare förstärker och fördjupar den. Tunt vitt papper och pannå möter kol, krita och akryl. Ibland klättrar papper över varandra, letar sig runt föremål och lägger sig och vilar på oväntade platser. Kroppar bygger ihop sig för att sedan bryta upp och skaka av sig det tvinnade.

Rökgestalterna rör sig ledigt mellan de intrikata vävarna och de flyter in i varandras världar utan att direkt störa, men kanske hade dynamiken blivit starkare och mindre fragmentarisk om verken erbjudits mer närhet. De vill trängas mer, rusa mot varandra över golvet, genom de stora rummen. Bilderna bär känslan med sig men hålls i schack. Strömmen djupt under jord kokar långsamt upp och ånga väller fram, låter mönster och former lösas upp, trådarna brister och börjar spreta. Papperet tappar sin form, kolet smetas ut och kropparna glider iväg genom en stilla rökpelare, förlösta och lättade.

Göteborg 2025-09-25 © Karin Holmer (text och foto)