Särskilt intressant är det att följa Olle Bonniérs process där inga medel lämnas oprövade för att gestalta en vision som framgår som förunderligt intakt genom åren, även om den självfallet skärps och fördjupas. Övergången mellan mikro och makro filtrerat genom Olle Bonniérs tankar om membranet, det som släpper igenom, förstärker och förtydligar. Det kan spåras redan i en gouache från 1943 med skissen till ett ”havsmembran”, som han ville spänna mellan de två tornen på Kungsgatan i Stockholm.
      Membranen som visionära idéer antar former från alla jordens element inklusive rymden utanför under Olle Bonniérs långa konstnärskap. Havets mullrande kapacitet och dess vågor som rullar in mot vidsträckta stränder tog tag i målarens själ redan som barn under de första uppväxtåren i Los Angeles, USA. Det gjorde även öknen och fantasierna om vildhundarna, som nästan aldrig syns men som är fler än oss.

Installationsvy med Mexikanarnas dans, 1978 till vänster © Olle Bonniér (klicka på bilden för hög upplösning)

Vildhunden blev Olle Bonniérs alter ego och samtidigt ett credo: att aldrig ge upp friheten och arbeta för någon annan än sig själv, så småningom som konstnär. Efter fem år på förberedande konstskolor blev han inbjuden av bland andra Sven X:et Erixson att delta i samlingsutställningen ”Ung konst” på det då särskilt tongivande galleriet Färg och Form. Resten är historia för de män samt kvinna (Randi Fisher) som kom att kallas ”1947-års män" (Lennart Rodhe, Pierre Olofsson, Karl Axel Pehrson m.fl.). Med den utställningen tog den konstruktiva eller konkreta konsten över blickfånget i konstlivet. Och grunden för flera av dem och särskilt Olle Bonniér var musiken, jazzen som fri form att inspireras av. Det var med säkerhet ingen tillfällighet att konstnärer och dåtida unga och blivande konstkritiker, som Hans Eklund och Ulf Linde, delade samma vurm.

1950-års tema, 1950 © Olle Bonniér (klicka på bilden för hög upplösning)

Även om Olle Bonniérs konstnärskap rör sig över vida fält formmässigt, vilket den aktuella utställningen visar på ett utmärkt vis, så är det tonerna som lyfter fram världsalltet inom och utom oss som fortsatt var i fokus. Partituren i serien Plingeling framfördes först efter ett antal decennier. Det musikaliska inkluderar även mellanrummen, de bärande tystnaderna.
       Verket Plingeling blev missförstått och hånat inledningsvis och som många av Olle Bonniérs djärva projekt var de svåra att även tekniskt genomföra. Som en rymdtillvarons Frankenstein var det dock inte möjligt att väcka élan vital, med hjälp av de landvinningar som vetenskapen kunde erbjuda den gången. Spaningen efter kraftfälten och möjligheterna att ljuda sig genom hjärnvindlingar och världsrymder fortsatte dock. I museets stora hall för tillfälliga utställningar har man installerat dessa sugande slukhål tillsammans med vildhundens bultande hjärta.
      Frågan är om det var endast ett allomfattande djupt skri som till slut sammanfattar Olle Bonniérs konstnärskap. Det blir genom den aktuella utställningen en inbjudan, inte minst till yngre kolleger, att begrunda hur en konstnärlig vision och tillhörande process kompromisslöst låter sig gestaltas över tid.

Norrköping 2025-06-25 © Susanna Slöör