Ett förmultnande löv bildar utgångspunkten i Carl Boutards utställning som öppnar för olika konstnärliga spår. På golvets "Baertlingvita" podier ligger två förtorkade fjolårslöv evigt paralyserade i brons. Väggarna fylls av hyllningar till lövets sakta återgång till livets byggande grundkomponenter.
      Att uppmärksamma det som vanligen går omvärlden förbi är ett konstnärligt mycket utvecklingsbart poetiskt credo. Det fungerar väl i Boutards händer som den här gången också fallit för lusten att använda färg. I pastellerna som växlar mellan perfektion och kladdiga fingeravtryck knådas formerna på ett väl avvägt och rytmiskt vis.

Utställningsvy © Carl Boutard (klicka på bilden för hög upplösning)

Det som stör en smula är den högtravande utställningstiteln som inte förankras i den materialkonsumtion som trots allt den här utställningen liksom många andra bygger på. Att föreviga ett löv i brons har väl trots allt gynnat produktionen och tillväxten hos någon global kopparproducent. Personligen tror jag att konstproduktion och likaså dess konsumtion är att föredra som en resursanvändandets långsammare lov, men den bidrar inte till någon bantning av människans avtryck på Jorden.
      Om man inte bekymrar sig om programtext och titelns sökta innehåll, så öppnar utställningen för en spännande fas i Carl Boutards konstnärskap. Mjukheten i de färgmättade teckningarna smittar den sovande metallen och skapar spänningen i den process som pågår och som lovar gott.

Stockholm 2025-01-28 © Susanna Slöör