Lena Cronqvist (1938–2025)

Det är de verkligt betydande målarna som instinktivt eller efter noga övervägande inser att måleriet handlar om att även göra sig "blind", att tona ned det visuella övertaget till förmån för att låta övriga sinnen få medverka i bildskapandet, men inte minst gäller det i mötet med verket. Måleriet eller det goda bildskapandet lyfts av att utvinna måleriska lösningar för att väcka sin egen och förhoppningsvis betraktarens lust och samtliga sinnen inför bilden.
     Lena Cronqvist tillhörde dem som klokt lärde av historien. Det visade hon inte minst i sitt 1970-talsmåleri där hon av nöden var tvungen att finna medel för att göra reda för ett inre kaos. Kyrkokonsten som var beroende av att förmedla ordet gav kreativa ingångar för att visa hur skrik och jämmer hörs och känns i bilden. Lena Cronqvist plattade till perspektivet och lät bebisens randigt rosaorangea sparkdräkt gasta och skära sig emot det rutmönstrade golvet uppvänt som fond, en vägg för barnskriket att eka mot tillsammans med utstuderad tvättmaskinstortyr. Målningen Linus är genial och det finns fler exempel på hur Lena Cronqvist modigt använder sitt ångestladdade predikament i relation till barnet, mannen och sig själv.

Senare återkommer hon lite mer på avstånd till barndomsminnena av syskonduellen och den omvända makten gentemot föräldrarna. Flera utspelas mot en grund av signallysande rutmönster i rött, gult och blått. Gungseglet som skapas väcker yrseln, det rumsliga utanförskapet, och förstärker obehaget inför lekarnas experimenterande. Lena Cronqvists motiv lämnar få oberörda. Hennes flyhänta teknik blev alltmer driven och effektivare. Frågan är dock om inte bildlösningarna, som hon tidigt ”överraskade” kanske även sig själv med, blir för henne vad uppfattningen om Ragnar Sandbergs tidiga måleri blev för honom – instinktivt och genialt i all sin nymornade upptäckaranda. 
  
https://www.omkonst.se/cronqvist.html
https://www.omkonst.se/24-cronqvist-lena.shtml

Ulla Fries (1946–2025)

Det finns inga linjer eller streck i naturen. Det har aldrig hindrat konstnärerna som begagnat sig av denna bildmässigt verkande uppfinning i alla tider. Ulla Fries känsliga handlag kan gott ställas jämsides en i detaljerna djuplodande 1500-tals mästare som Albrecht Dürer. Hon förstod väl traditionen av naturkännare som sökte sig in mot kärnorna i sin utforskning av den traditionsrika ”boken” som är världen, trots att den saknar bokstäver eller ord. Det är naturligtvis omöjligt att exakt fastställa centrum i en punkt, men det är strävan i detta eftersökande av oändlighetens gäckande upplösning i det allra minsta (och samtidigt största) som fångar såväl konstnärer, poeter som naturvetenskapare.

Ulla Fries insåg självfallet också det fåfängliga i detta arbete, hinder vilka hon mötte med hennes speciella lågmält leende humor som stöd. En grästuva kunde således kopplas till ett jordmodem med stickkontakter, för att påminna om hur människan helst ser sig själv i allt. Något annat kanske inte är möjligt; Ulla Fries lyfte därför fram de ”andra” till huvudpersoner oavsett om de kopplades till den organiska eller oorganiska verkligheten. Dessa indelningar är naturligtvis endast mänskliga konstruktioner. Livet syns och känns i rörelserna efter Ulla Fries stickel. Gesterna fullbordas i plåtens känsligt mötande kyss mot pappret. Världen vänds och det slående är hur ögonen känner sig fram i hennes grafiska blad, som mullvadsnosar. Och det är ofta som man efter en stund upptäcker förmänskligade små hälsningar som i ”Filosofens” eller flyghundens utspända vinge.
     Skulptur blev ett medium särskilt på senare år, vilket gav ytterligare möjligheter att låta betraktarens spegelneuroner lära och känna den fruset eviga inbjudan från alla utommänskliga. Ytornas hud tilltalar som strutsäggets i silkespapper i en av hennes sällsynta målningar. För alla med önskan att möta det som finns vid sidan om människan, själva fundamentet, torde Ulla Fries poetiska värld framstå som synnerligen aktuell.

https://www.omkonst.se/05-thielska-samling.shtml
https://www.omkonst.se/15-filosofen.shtml

Stockholm 2025-08-21 © Susanna Slöör