Gavin Gleeson (född 1995, USA) presenteras nu för första gången för en skandinavisk konstpublik på Saskia Neuman Gallery i Stockholm. Och förvånande nog, för en konstnär med amerikanska rötter, är de visuella lösningarna och de bildspråkliga varianterna inte direkt främmande från det vi kan mötas av i ett svenskt konstklimat. Förklaring kan möjligen ligga i att Gavin Gleeson är verksam och utbildad i London – en smältdegel för europeisk experimentell och ofta figurativ konst. Så bilderna både förbryllar och bekräftar, även för den mer luttrade konstbetraktaren.

Här finns en poetisk ton som ofta blandas med en naiv leklust och ett slags associativt flakhoppande. Infallen och de bildmässiga fasförskjutningarna är många – och alltid innehållsligt avgörande. Det kan exempelvis röra sig om ett klottrat kors under ett svävande höghus, eller en stege som äts upp av horisontlinjen eller skosulor som tagit formen av två gravstenar eller möjligen utropstecken.
      I utställningstexten nämns några tänkbara referenser, som exempelvis belgaren Walter Swennen och den tyske konstnären Norbert Schwontkowski. Men även i Sverige går det att finna vissa likheter i berättarattityden hos exempelvis Hans Viksten, samt den mer dagsaktuelle Oskar Nilsson. Men ändå träffar man inte helt rätt i sökandet efter visuella bekräftelser. Gavin Gleeson gäckar med sina bildmässiga kast, medvetna dikeskörningar och fokuseringen på minimala detaljer i sina skenbart svävande men ändå stabila kompositioner. Här flyter allt på ett listigt förbryllande vis.

Installationsvy © Gavin Gleeson

I projektrummet (en trappa ned) visar samtidigt Matti Hoffner några av sina bastardliknande assemblage och objekt. Jag såg hans verk på Konstfacks vårutställning 2025, där han tog sin kandidatexamen, och blev omedelbart intresserad av de överrumplande sammansättningarna (se länk nedan). Det handlar ofta om helt disparata objekt, som hämtade ur närmaste container, men som här förenas i gestaltliknande kammarspel. Och även om intentionen förmodligen inte är att betraktaren ska läsa in människoliknande figurer så bidrar dessa associativa tankelöpor ändå till den totala bilden av en värld fylld av turbulenta dramer. Som i skulpturen Utan titel (se bild) där ett slags keramiskt "kartongbygge" förvandlats till en semimodernistisk abstraktion som lite svajande inlemmar sig i den totala presentationen.

Recension av Konstfacks vårutställning 2025 där Matti Hoffner deltog>>

Stockholm 2025-10-08 © Leif Mattsson