Långa rader av bronsfigurer fyller det större rummet på Galleri Thomassen. Små hålögda ansikten som trots sina stadiga träpodier dansar fram i en melodisk danse macabre. Vissa förivrar sig och snubblar över kanten, ut mot den bara luften. De värjer och vrider sig. Alla drar de något runt sig, ett skyddande tygstycke, en svepning som ibland flyger upp och vecklas ut till vingar. Dessa små barfotabröder med klumpiga fötter är både råa och ömsinta i sitt uttryck. Man ser handens arbete, det dragna och tillklämda, sammanpressade och snabba. De rör sig som rinnande vatten, spritter och stänker och skapar en tyst rytm i rummet. Trots sitt robusta material är de flyktiga, vaxet där handen en gång lämnat sitt avtryck har smält undan och gett vika för bronset. Det försvinnande vaxet, förvandlingen och den tunga metallen är som ett knytnävsslag i bordet. Först efter en stund kommer smärtan och rodnaden.

Hakes figurer balanserar på podier av azobe-trä där titeln har skrivits för hand med blyertspenna likt en snabb minnesanteckning. Podierna i sin tur står tätt placerade på långa brädor av vad som kan vara redwood-trä. De olika träslagens varma och obehandlade ytor klingar tillsammans med en tidlöshet. Träet känns viktigt, både som ett levande material och symboliskt med sin egen livsberättelse i uppfläkt genomskärning.

Installationsvy © Claes Hake

Rummet rymmer både en tungsinthet och en charm, lika komplex som figurernas inneboende koreografi. I rummets ena hörn står ett öppet fönster och en av figurerna som står alldeles intill sträcker huvudet lite snett uppåt, vaket och nyfiket blickar han ut mot den friska höstluften utanför. Han står där rakryggat hoppfull och alldeles sårbart levande för en stund.
       I galleriets inre rum visas några av Hakes teckningar under titeln Ritch Ratch, där järnoxidpigment, sepia och kol har dragits över lumppapper. De är spår av något, som en uppförstoring av bronsfigurernas rituella fotrörelser eller kanske en vilja att finna symbolik i det abstrakta, något att fästa sin trygghet vid. De jordiga och förkolnade pigmenten rör sig i samma värld som de dansande figurerna, de har vidrörts av elden, förintats och återuppstått i ny skepnad.
         I en annan del av rummet hänger en kolteckning där tre kraftfulla linjer har dragits över det grova papperet. Två av dessa vertikala linjer är sammankopplade av en smal men ytterst tydlig liten sträng, som en envis nervtråd bland yvigt kött. Den lilla nerven sprider sig genom rummen, sprakar till som en elektrisk puls och syresätter allting med ett och samma andetag.

Göteborg 2025-09-18 © Karin Holmer (text och foto)