I Siiri Jüris andra separatutställning på galleriet tar hon klivet ytterligare ett steg vad det gäller rumslig gestaltning. Denna gång har hon arbetat med olika slags ramverk kring målningarna vilket leder blicken vidare ut över väggytorna. I flera fall handlar det om handgjorda träformer som liksom väller ut ur målningarnas berättelser. I något fall också om en 3D-printad ram. I de mindre bilderna fungerar det som bäst; Siiri Jüris förskjuter där bildernas funktion som tittskåp till att i högre grad bli till fysiska objekt. Tekniken är intressant; konstnärer har i all modern tid försökt att spräcka de stela strukturer som ofta hämmar i utställningssammanhang. Om voluminösa ramar är lösningen på problemet ska jag dock låta vara osagt. Siiri Jüris målningar behöver sällan något ytterligare installatoriskt stöd. Deras personliga dramaturgi talar sitt eget tydliga språk.

I de större målningarna återkopplar Siiri Jüris tydligare till den tidigare utställningen, och det är ganska uppenbart att hon där känner sig måleriskt hemmastadd. Hennes teknik är omväxlande genom den stora variationen av starkt mot svagt och ljust mot mörkt. Resultatet framstår som en ganska oblyg hyllning till ett ljusdunkelmåleri i klassisk anda med en uppdaterad touch. Och detta med en akrylteknik som innefattar spraymåleri i fint fördrivna ytor som står emot grova strukturer av raspig, pastos färg. Dessutom hålls färgackorden väl balanserade med en lite dovare baston som accentueras av höga klanger i gult, orange, rött och blått.
        Resultatet leder tankarna till digital konst, men inte på något stelt eller förutsägbart sätt. Begreppet AI nämns i utställningspresentationen, men de kitschiga resultat som den tekniken ofta resulterar i ser man ingenting av här. Möjligen använder sig Siiri Jüris bara av AI som idéspruta eller som skissunderlag? I vilket fall som helst så har hon redan lyckats hitta ett bildspråk som i mångt och mycket är hennes eget.

On Midsommers' Eve at midnight... 180 x 300 cm, 2023 © Siiri Jüris (klicka på bilden för hög upplösning)

Det begreppsliga avståndet från Jüris utställning till Joanne Grüne-Yanoffs kunde knappast ha varit större. På en förhållandevis begränsad yta visar hon ett antal visuella reflektioner under titel Cassandra's Escape. I hennes experimentella process byggs helhetsverkan upp med ett antal disparata ting som glasflaskor, kvistar, vax och fågelvingar. Möjligen förmedlar de känslan av plausibla flyktvägar. Och om inte de lyckas med det eventuella uppsåtet så talar den rangliga stegen, som kanske leder upp till himlen, sitt tydliga språk. Men i den mån det handlar om den klassiska Kassandramyten (den oförstådda sierskan) så finns här några undflyende tankeled att upptäcka.

Visuellt som mest intressant blir det i mina ögon genom lentikulärtrycken (3D-printar) med bland annat fågelskepnader. Bilderna skiftar utseende när betraktaren förflyttar sig i förhållande till dem. Denna ögonfångande printteknik var relativt vanlig på exklusiva vykort för ett femtiotal år sedan. Här applicerar Joanne Grüne-Yanoff tekniken på ett antal blåtonade fotografier, som därigenom ges en djupare tolkningspotential. (För musmarkören över bilden av fågeln till höger för att se ett snarlikt exempel.)
       Som helhet är Joanne Grüne-Yanoffs experimentella presentation intressant på fler sätt än enbart rent konstnärligt. Men den skulle otvetydigt tjäna på en generösare exponeringsyta.

Stockholm 2025-05-14 © Leif Mattsson